travel

Den eleganta damen vid Genèvesjöns strand

Publicerad av

0

Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.

Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar.
Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes.
Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.

Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.

Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action.
Sådan tur har inte jag.
På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien.
Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.

En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.

Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.

Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.

Glaciärexpressen – världens vackraste tågresa?

Publicerad av

0

I hotellobbyn sitter en vacker, snidad gökklocka på väggen. Handgjord och handmålad i klara färger och med små figurer av trä. När jag står och väntar på att checka in, dyker trägöken ut från luckan och räknar in timmen.
Det är ju inte för inte som Schweiz förknippas med klockor.

Dagen efter; smaragdgröna slänter och bergssidor, blommande alpängar, skimrande floder som kastar sig nerför sluttningarna, berg med snövita toppar som sovande jättar i bakgrunden. Raviner, djupa avgrunder där linbanor svävar ut på silversträngar som på håll ser ut som tunna spindeltrådar. Att åka tåg från Zürich via Chur till Zermatt är en studie i ett nästan overkligt vackert och vilt landskap. Som på film. Men så är Schweiz också en plats där vildmarken och bergen finns alldeles inpå knuten. Ett land med 26 autonoma kantoner och fyra officiella språk; tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ett land som fick kvinnlig rösträtt sent – 1971. Det land efter Japan där invånarna blir äldst.

Jag byter tåg i Chur och kliver på den så kallade Glaciärexpressen som anses vara en av världens vackraste tågresor, eller som de själva gör reklam för – den långsammaste. Att åka tåg från St Moritz till Zermatt tar 8 timmar (motsvarande ungefär sträckan Stockholm-Jönköping eller cirka 29 mil). Jag hoppar alltså på i Chur och då tar det ”bara” cirka 6 timmar. Genom att köpa ett Interrailkort, kommer man undan en stor del av det dyra biljettpriset och betalar bara för platsreservationen.

På tåget serveras både dryck och trerättersmiddag för den som önskar och tågvagnarna har stora panoramafönster vilket gör att man tydligt ser alla raviner, böljande gröna sluttningar, glasklara sjöar. Sätena är bekväma och det är en blandad åldersgrupp som åker, alltifrån en stojig pensionärsgrupp till yngre par och backpackers med ryggsäck. Utländska turister blandas med inhemska. Munskydd är förstås obligatoriskt under hela resan förutom när man äter och dricker.

Mitt emot mig sitter ett äldre par som länge sett fram emot turen säger de, de ska liksom jag, kliva av i Zermatt, en ort och kommun som ligger i Visp i kantonen Valais. Det var en liten sömnig by som slumrade i skuggan av bergen ända tills engelsmännen invaderade området på 1830-talet för att bestiga Matterhorn. Numera är den känd både hos skidåkare, bergsklättrare, andra typer av turister (fransmän verkar utgöra en majoritet) och ABBA-fans. Anni-Frid Lyngstad bor nämligen här. En stor del av byn utgörs av gamla, timrade vackra hus med prunkande blomsterlådor och vackert målade fönsterluckor. Samtidigt finns det gott om stjärnkrogar i byn, många åker hit för att i skuggan av de snötäckta bergen avnjuta en gourmetmåltid.

Zermatt är en vacker plats som lockar turister året runt

Men tillbaka till tågresan. Utsikten är vidunderlig. Byarna ligger insprängda lite här och var i landskapet. Dimman kommer krypande när vi kommer högre upp i bergen och regnet slår mot rutorna. Väderleken förändras snabbt. Tåget lunkar på genom Oberalp-passet med sina snöhöljda toppar och glaciärer och genom djupa dalgångar. Matterhorn göms bakom tjocka moln och regndis, till resenärernas besvikelse. Men så plötsligt, tio minuter senare, spricker molnen upp och kvällssolen strömmar likt guld i ner dalen och får bergstopparnas snö att skimra. Och man får en känsla av något oändligt uråldrigt som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta.
En vildmark mitt i Europa.
Schweiz må vara känt för sina klockor men det finns saker som är tidlösa.

Somliga går med trasiga skor

Publicerad av

0

Svart-vita scener som flimrar förbi. Ljus och skugga och kulisser från en svunnen epok. Dramatisk musik. En luffare kommer gående på gatan med käpp, trasiga skor och ett plommonstop som har hamnat på sniskan. Han har förälskat sig i en blind blomsterflicka (Virginia Cherrill) och sagt att han är miljonär för att kunna hjälpa henne med en operation som gör att hon får synen tillbaka. Men i den berömda slutscenen, när flickan återser trashanken känner hon förstås inte igen honom. Kärleken är blind.
Filmen är signerad Charlie Chaplin. En av filmhistoriens största ikoner som lyckades skildra allt ifrån fattigdom, kärlek, sorg och mänsklighetens alla tillkortakommanden så att det går rakt in i hjärtat – men med glimten i ögat.

Det är den lille mannen, trashanken som trotsar auktoriteter som återkommer. Vagabonden. Och man kan följa i hans trasiga skors fotspår i Vevey nära Montreux.

Den ovan beskrivna scenen har kallats för en av de främsta i filmhistorien och det handlar förstås om Chaplins film City Lights (från 1931) som han regisserade, producerade och gjorde musiken till. Men det är bara att välja och vraka ur hans enorma produktion – andra fantastiska filmer är förstås Diktatorn där han gör narr av Hitler och nazismen, Modern Times, Limelight och Monsieur Verdoux. Listan kan göras lång. Som oftast står luffaren eller vagabonden i centrum i Chaplins filmer. Den lille fattige, oftast klantige, mannen med hjärtat på rätta stället som kämpar mot övermakten.

Chaplin sågs som kommunistvän under McCarthyeran efter kriget och på väg tillbaka till USA från Europa förbjöds han att resa i in i landet. Han bosatte sig därför 1952 i Schweiz tillsammans med hustrun Oona och barnen i en villa i Corsier-sur-Vevey där han levde fram till sin död 1977.

Bilder från Vevey där Chaplin står staty nere vid strandpromenaden.

Hans minne lever kvar i den vackra, charmiga staden Vevey, knappt tio minuter med tåg från Montreux. Här trängs prunkande planteringar med blommande bougainvillea och fuchsia med höga vajande palmer, cypresser, gamla vackra hus och mängder med turister som strosar vid Genèvesjöns strand. Längs med promenaden vid sjön lär Oona ha kört en åldrande Chaplin i rullstol under hans sista levnadsår. Och en bronsstaty av den lille luffaren, som ser besynnerligt levande ut, finns att beskåda nere vid vattnet.

Men det är inte allt. En klädbutik har ett skyltfönster dekorerat med plommonstop, käpp, fluga och en röd ros liksom flera svartvita stillbilder från filmerna. Ett kafé har namnet Le Charlot, franska smeknamnet för Chaplin. Ett besök på chocolaterieoch chokladfabrik Läderach, som förutom ett överflöd av olika sorters chokladpraliner, hel choklad i stora bitar med olika smaker och smaksatta popcorn även är berömt för sina skor. Små kopior av Chaplins urvuxna, för stora skor tillverkade i choklad. Det var för 20 år sedan som chokladtillverkaren Blaise Poyet, ville göra något speciellt för att hylla Chaplin och kontaktade familjen. Resultatet blev skor i mörk choklad, caramel/kola och pinjenötter, berättar damen som står i chocolateriet. Mörk choklad för att han hade en stark personlighet, caramel för att han var en romantiker och pinjenötter för humorn och det ovanliga.

På Läderach, som har butiker i flera städer runt om i landet och är ett känt märke, kan du köpa skor av choklad.

Ett par av de riktiga skorna som användes i filmerna finns att se på museet Chaplin’s world som är inhyst i Chaplins forna hem i Corsier-sur-vevey. Dock inte de gjorda av lakrits som används i klassikern ”Guldfeber” (Gold Rush) och som Chaplin, som var perfektionist, ska ha låtit tillverka 20 par av ifall scenen behövdes tas om. Museet kan varmt rekommenderas, här finns föremål som har tillhört Chaplin, en film tagen i hemmet som visar hur han leker med några av sina barn och har allehanda upptåg för sig. Liksom uppbyggda scener från hans filmer.

Till sist står jag ändå där och stirrar. På en monter med ett par trasiga, spruckna svarta skor tillsammans med den karakteristiska hatten och käppen på display.

Och det är som om vagabonden precis hängt av sig dem och väntar med ett spjuveraktigt leende på läpparna och glimten i ögat runt nästa hörn…

Magi vid Themsen

Publicerad av

0

Monumentala byggnader, ett Big Ben vars urverk omramas av byggnadsställningar likt spindelnät, små turisthak som tävlar i att basunera ut att de serverar Londons bästa fish & chips, pubar vars fönster är dolda bakom hängande korgar med ett överflöd av pelargoner, fuchsia, lobelia. Trafik som aldrig aldrig står stilla. Röda telefonkiosker. Blinkande billboardtavlor och tysta statyer. Ett Themsen fullpackat med turistbåtar som speglar kvällssolen vars gyllene strålar glittrar till i glaskapslarna på London Eye.
Det är svårt att inte bli förälskad.

Det finns en scen i filmatiseringen av Tolkiens Sagan om ringen som etsat sig fast i minnet. Den utspelar sig alldeles i början av handlingen när Frodo och Sam lämnar Fylke och Sam upphetsat utbrister; ”We are going to see the elves”. Trots farhågorna för resan skiner spänningen över att möta det han alltid drömt om att få se igenom och är större än rädslan. Meningen levereras med en hemlighetsfull längtan i rösten.

För mig har London alltid varit platsen jag drömt om att besöka. Som alltid haft en märkligt magisk dragningskraft så länge jag kan minnas. Det London som förekommer i otaliga filmer, musik, bilder och böcker. Det är Downtown Abbey, The darkest hour och Doctor Who. Mary Poppins, Peter Pan och Harry Potter, Susan Coopers böcker och Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes. Det är Keats och Byron och Charles Dickens. Det är obskyra romanser som utspelar sig under 1800-talets sena hälft och skräckhistorier i spåren av Jack the Ripper men även kungar och drottningar och händelser som format världen. Darwin, den industriella revolutionen, suffragetterna, rösträttsrörelsen, andra världskriget, Churchill. London är en stad där historiens vingslag alltid varit levande.

Jag har besökt i stort sett alla europeiska huvudstäder och bott i Paris och Dublin, men London har förblivit en vit prick på kartan. De flesta i bekantskapskretsen tycker inte att London är något märkligt – tvärtom levereras berättelser om sunkiga hotellrum, dålig mat, smutsiga t-banestationer och höga priser. Men den barnsliga förtjusningen vägrar att försvinna.

Den där magin finns och glimtar till som guldkorn i sand då och då det märker jag redan första dagen jag promenerar omkring.

När den äldre mannen som jobbar på Churchill War Rooms stannar till för att prata bort en halvtimme med mig och ett amerikanskt par i kön och berättar fräckisar som bygger på språkförbistringar mellan amerikaner och britter samt upplyser om (med anledning av kulturskillnader) att en pint ska serveras ”rumstempererad”.
När en annan Londonbo stannar till i en av parkerna och börjar mata korpar och sedan får ett hav av svarta fåglar omkring sig som yr som skuggor över gräsmattan.

När träden vid Westmister som omger statyn av Churchill fäller blommor över honom i sommarkvällen. När man långsamts strosar fram längs Portobello Road en söndagseftermiddag i duggregn.

När solen går ner över Themsen och inte bara får London Eyes gondoler att skina men också Big Bens urverk att lysa.

När mörkret sänker sig men stan fortfarande vägrar att sova.
”We are going to see the elves”.

img_2886

IMG_3002

Skylt i form av en tekanna på Portobello Road

IMG_3269

Staty av Winston Churchill

IMG_2942

Blomstrande pubar

IMG_2885

img_2980

Fish and chips är uppenbarligen nationalrätten

img_2940

I Arkimedes fotspår i Syrakusa

Publicerad av

1

En ung flicka på rullskridskor dansar fram över det soldränkta torget vid Piazza Duomo, Ortigia, i hjärtat av Syrakusa nedanför trappan till katedralen. Hon susar fram över torget med vinden i håret till tonerna av klassisk musik. Invecklade konster och rebelliska ögon. Det är fortfarande julledigt och folk strosar runt i maklig takt genom de små gränderna där byggnaderna är gjorda av ljus sten. Under ett kort ögonblick bländar solen oss och i en solglimt stannar tiden. Historiens vingslag anas tydligt och röster från det förgångna viskar ur skuggorna. Här är spåren av det förflutna tydligt.
De många bilderna av Lucia, Syrakusas skyddshelgon, vakar över oss likt en andeviskning. Katter sträcker ut sig i solen i det förfallna templet tillägnat Apollon.
Vi rör oss i de förlorade osynliga fotspår som Arkimedes lämnade efter sig.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt, alldeles runt hörnet”, det säger Giorgio (50+), som jobbar som mäklare men bor i en liten by utanför Syrakusa när vi stöter ihop i en av de slingrande gränderna av en slump.
Vi står med blicken vänd mot ett glittrande turkosblått Medelhavet även om vinden är kall i januari. För sicilianarna är öppenhet och vänlighet karaktärsdrag. De suckar inte över turister, snarare tycker de det är roligt när de möter någon som förvirrad springer runt en sen lördagseftermiddag med ett halvt öga på google maps på mobilen.
” Livet är gott att leva, eller hur?” säger han och pekar ut mot havet och omgivningarna. ”Här finns mycket att se”.

Vädret växlar snabbt. Himlen är mulen och ett lätt duggregn faller över den förfallna grekiska amfiteatern vid Neapolis Archaeological Park där blommor och gräs tagit över och växer i sprickor mellan stenarna. Men trots att temperaturen ligger runt sju plusgrader hänger solgula citroner och orange apelsiner i klasar i träden i det forntida antika stenbrottet där 7 000 athenare hölls fängslade efter en misslyckad expedition till Sicilien. Numera är det en idyllisk trädgård Latomia del Paradisio. Amfiteatern, från 500-talet f Kr, är en av de största i Italien och lär ha hyst 15 000 åskådare. Utsikten från toppen är magnifik och längst upp finns naturliga grottor i berget, en av dessa ska vara platsen där Arkimedes begravdes.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt”.
Syrakusas mest berömde invånare efter Lucia är Arkimedes. Arkimedes var en filosof, matematiker, fysiker, ingenjör och astronom som föddes här 287 f Kr. Mest känd är han kanske för att ha ropat ”Heureka” efter att ha legat i badet och då kommit på att ett föremål nedsänkt i vatten påverkas av en uppåtriktad kraft, lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan; Arkimedes princip. Under hans sista år var Syrakusa belägrat av romarna och enligt legenden ska han ha blivit nedstucken av en romersk soldat då han höll på med ett matematiskt problem uppritat i sanden under invasionen och vägrade att flytta på sig: ”Rubba inte mina cirklar!”
Rebellisk. Liksom Lucia. Liksom den unga tjejen på rullskridskor.

När solen faller anas det förflutna som en skugga i fjärran. Men det är inte svårt att tänka sig hur det såg ut här för 2 500 år sedan då publiken samlades under sammetsmjukt varma, stjärnklara sommarnätter och de antika drama vi känner igen spelades upp. Då Arkimedes satt i publiken och fortfarande grubblade över sina matematiska problem.

img_0285

Apollotemplet på ön Ortigia, Syrakusas äldsta del. Enligt den grekiska mytologin är Ortygia Apollos och Artemis födelseort.

 

img_0307

Strövande fredagslediga invånare och turister i solen vid katedralen på Piazza Duomo.

img_0312

Restaurangerna ligger tätt längs med vattnet.

img_0203

Gula citroner hänger i träden i den idylliska trädgården Latomia del Paradisio, inne i den arkeologiska parken utanför Syrakusa.

img_0197

Den grekiska amfiteatern är cirka 2 500 år gammal och dateras till 500 f Kr.

img_0194

Kanske var det här Arkimedes begravdes efter att ha blivit nedstucken av romerska soldater, enligt sägnen.

Det magiska med bibliotek och böcker

Publicerad av

1

Regnet öste ner och skymningen hade fallit. Lönnlöven lyste gula på de våta mörka trottoarerna. Stockholmare skyndade förbi mitt i kvällsrusningen mot t-banan, oseende med ögonen fästade vid smartphonen, inlåsta i en iskall tystnad och med stressen omsvepta kring sig likt vinterkappor.

Jag klev av bussen och gick uppför stentrappan in genom de roterande glasdörrarna i den upplysta byggnaden.
Och så stod jag där. Plötsligt. På den magiska plats där jag tillbringat en sådan stor del av min uppväxt – BIBLIOTEKET. Från salarna framför mig och från hyllorna högt ovanför huvudet som löpte längs väggarna ända upp till taket såg jag rader med rader av bokryggar. Jag hörde ljudet av alla viskande osynliga röster.
De viskade ”Välkommen”.
”Välkommen tillbaka”.

För att vara helt ärlig är det inte exakt samma plats eller Biblioteket från min barndom med stort B. Jag växte upp i världens tråkigaste stad, Västerås, och där låg biblioteket (det första jag började gå till var barnbiblioteket) på en liten gata mitt i centrum. (Vuxenbiblioteket som blev en annan hållpunkt lite senare låg/ligger vid gymnasiet Rudbeckianska skolan). Från utsidan såg det inte mycket ut för världen, men steg man in genom dörrarna bredde bokhyllorna ut sig. Oändliga rader med böcker sorterade efter ämne och författare. Gammaldags kartotek fyllda med tusentals papperskort sorterade i ordning och sprängfyllda med information i små utdragsbara lådor. Bord, stolar och insuttna soffor. En lånedisk där lånedatum prydligt skrevs upp på ett papperskort som sattes ner i en ficka på insidan av pärmen på varje bok av en ofta glasögonprydd kvinnlig bibliotekarie. Oftast damer. Var man sen med att lämna tillbaka böckerna väntade böter, åthutningar och inte minst skammen av att behöva möta de bistra ögonen bakom dessa glasögon.

När jag inte kunde ta mig in till stan som barn, vi bodde en mil utanför Västerås, fanns alltid skolbiblioteket. Betydligt mindre och inrymt i anslutning till skolan och högstadieklasserna men med en egen ingång och doften av gamla böcker och magi hängande i luften likt fin cigarrök. Det var inte enbart ett skol- eller barnbibliotek utan fungerade även som vanligt bibliotek för alla som bodde ute i Irsta. Här kunde regniga dagar, långtråkiga sommardagar eller håltimmar tillbringas med samma entusiasm. Och alla de oändliga världar och hemligheter och tårar och skratt och lycka och verklighetsflykt som böckerna öppnade upp för gjorde att möjligheterna kändes enorma och livet ljusare. Det var en magisk värld.

2b9c2ee9f5556534442ad7638997b054

Numera är bibliotekens gammaldags kartotek i de allra flesta fall utbytta mot digitala kataloger och datorer. Allt fler laddar hem böcker i e-format och läser på Paddan eller Kindle. Många som ändå vill kunna ha en bok i handen köper dem från nätjättar som Amazon, Adlibris, Bokus och får dem direkt hem i brevlådan. För den som rest och bott mycket utomlands och inte kan släpa med tunga väskor överallt har möjligheten till e-böcker varit en gudagåva. Och ändå… har det alltid känts som om det är något som saknas.

Härom dagen,  en riktigt ruskig höstdag, tog jag mig då bort till stadsbiblioteket på Sveavägen för första gången på evigheter. Jag kan inte minnas när jag satte foten på ett bibliotek senast, mycket på grund av långa arbetsdagar, mycket resande, boende i andra länder och den nya tekniken.
Det var en tung dag.
En mörk dag när skymningen och väderleken stämde perfekt överens med mina egna tankar och sorg och ångest. Jag gick dit för att leta upp böcker jag behövde för research och som jag inte kunde hitta på nätet med en lista i handen jag ämnade beta av fortast möjligt.

Men knappt hade jag satt foten innanför dörrarna innan samma känslor grep tag i mig som när jag var barn. Förundran, förväntan, hopp. Magi.
Stadsbiblioteket är mycket större än biblioteken jag minns från förr men trots detta, och trots alla datorer, avsaknaden av kartotek och skyltar som varnar för ficktjuvar så kvarstod min förundran. Alla dessa hyllor med böcker som sträckte sig från golv till tak. Alla dessa flitiga bibliotekarier, numera både män och unga tjejer, som beredvilligt sprang ner i magasinen för att hjälpa till att hitta särskilda titlar. Alla dessa böcker. Gamla och nya. Slitna och skinande blanka. Av alla dessa författare.

De viskade tyst tyst sitt välkomnande.

Och jag kände för en kort sekund att livet var lika ljust som då för länge sen och att jag var bland gamla vänner.

ba9df0dd7ca5e4dfd28799ae3a335c88

En kulinarisk resa – Italien vs Frankrike

Publicerad av

1

Från florentinsk biffstek, krämig italiensk pasta och små bakverk fyllda med vaniljkräm till frasiga friterade zucchiniblommor, färsfyllda tomater och auberginer, möra entrecôter med hemmagjorda ”frites” och Crème Caramel. Det går inte att klaga på maten de senaste veckorna.

Två av världens giganter när det gäller matlagning är Frankrike och Italien. I en kulinarisk tävling mellan de båda är det omöjligt att säga vem som skulle avgå med segern.
Å ena sidan – Italien. Lasagne, gnocchi, bruschetta, fantastiska pastarätter, korvar, proscuttio, parmesanostar, pecorino, mozarella olivoljor och balsamico lagrade i ett par år. Här lär den första pizzan (Margheritan) ha uppfunnits i Neapels kök av kocken Raffaele Esposito. En skapelse som innehöll mozzarella, tomater och basilika, dvs den italienska flaggans färger. Säg den mat här som inte är god…
Å andra sidan – Frankrike. Landet som vispade ihop den första bearnaisesåsen, har bidragit med boeuf bourgignon, den bästa entrecôten, baguetten och inte minst en symfoni av efterrätter från tarte au citron, profiteroles och crème brûlée till macaroner och de mest utsökta chokladpraliner.

Svårt val? Jo mycket. Nedan följer en kortare redogörelse över alla kulinariska vandringar.

IMG_0600

Carolina äter pizza på Gherardo

IMG_0439

Gelaterierna står som spön i backen

Min resa börjar i Florens, Toscana där jag besöker en god vän. Nedanför Apenninernas gröna kullar ligger staden som inte bara är berömd för sin konst och vackra byggnader men också för maten.
Här finns allt ifrån blodiga florentinska stekar till pasta med vildsvinsragu, tagliatelle med tryffel, världens i särklass bästa gelato och krämig pannacotta. En gudomlig pizza med kronärtsskockor, hemmagjord tomatsås och pecorinoost hittar vi på ”Gherardo” på Borgo S. Frediano, enligt min italienska väninna Carolina den bästa pizzarestaurangen i Florens.

Sent en stjärnbeströdd natt ramlar vi in på en taverna nära torget vid Santo Spirito för att äta panini och dricka rödvin, en annan kväll köper vi ett glas vin på kvarterets lokala hak och då ingår en gigantisk buffé eller ”apritivo” bestående av små pastarätter, krämig risotto med saffran, rostad potatis, grönsaker och skinka. Allt är gratis.
Italien har även många hektiska men charmiga matmarknader där försäljare bjuder ut färska grönsaker och frukter från den egna gården, inlagda oliver, lagrade parmesanostar och väldoftande skinkor. Och vin förstås.

IMG_0534

Matmarknad i Florens

En solig söndag i september beger vi oss till vinprovarfestivalen i Montefioralle, en liten by mitt ute på toskanska landsbygden bland lummiga olivlundar och vingårdar i Greve-in-Chianti. Besökarna köper inträde för 10 euro och får då på köpet ett glas med ingraverad tupp (symbolen för detta speciella vinsällskap) samt en liten påse att hänga runt halsen där glaset kan ställas mellan provsmakningarna. Sedan är det bara att vandra runt bland stånden och provsmaka viner från olika gårdar, gemensamt för alla är att vinet tillverkas av Sangiovesedruvan.

IMG_0528

Vinprovningsfestival i Montefioralle. Killen på bilden tillhör en familj som har en vingård, han är bara 12 år, men redan en van vinkonässör.

IMG_0526
Färden fortsätter en dryg vecka senare med bil från Florens genom nordvästra Italien och orter som Genua, Albenga, San Remo och Ventimiglia mot gränsen, via små sovande sydfranska byar (Menton, Villefranche-sur-Mer, Juan-les Pins, Antibes) längs med kusten till Cannes. Därmed kommer vi in på det franska och provencalska matundret.

image

Friterade zucchiniblommor på ”Farigoule”

IMG_0867

Biff med pommes på ”Le Dauphin”

Längs med franska Rivieran lagas mycket fisk och vegetariskt som ratatouille eller friterade zucchiniblommor ”Beignets fleurs de courgettes”, men också fantastiska kötträtter.
En specialitet är att fylla tomater, squashskivor eller aubergine med kryddig färsblandning – ”farci”. På favoriten ”La Farigoule” avnjuter vi fantastisk biff med pepparsås och på ”Le Dauphin” en ljuvlig Poire caramel, en crème caramel med päron.
Då har jag inte ens nämnt innehållet i det lokala patisseriets (bageri/konditori) fönster…

 

Slutsatsen efter två gudomliga veckor av ätande och drickande i de två länder som rankas bland de bästa i världen när det gäller mat är dessvärre ett något tilltaget midjemått, begynnande melankoli inför hemresan och en absolut oförmåga att utse en vinnare.

IMG_0869[1]

Typexempel på provencalska specialiteter bl a farcis

IMG_0502

Italienska bakverk från Florens

IMG_0868

Poire caramel, Crème caramel med päron

 

 

 

Leende människor i diktatorns skugga

Publicerad av

2

Minsk är kulissernas stad.   

Det går en gammal man och sopar gatan nedanför den röda kyrkan St Simeon & St Elenas kyrka i centrala Minsk. Ansiktet är fårat och händerna arbetsmärkta och rynkiga, det är 26 grader varmt men han fortsätter enträget sitt arbete i hettan. Dammet yr i luften.

Kyrkan är en av sevärdheterna på Nezalezhnasti eller Indepedence square. En svart staty av Lenin, som en gång i tiden var den högsta statyn av honom i hela Sovjetunionen bevakar regeringsbyggnaden. Guideboken är snabb att trumpeta ut: ”låt er inte luras att tro att Vitryssland fastnat i den kommunistiska eran, det är bara det att vitryssar är ett konservativt folk som ogillar förändringar i omgivningen”.

Den gamle gatsoparen stannar till och gestikulerar åt oss, han vill inte vara med på bild när vi fotograferar. Sedan kommer han fram och vill prata men hans engelska är lika obefintlig som vår ryska. Han frågar var vi kommer ifrån – i Minsk räknas turister på ena handens fingrar – och upprepar frågande ”Sweziaaa?”. Något jag är osäker på betyder Schweiz eller Sverige. Men så skiner han plötsligt upp och isen bryts när han utbrister ”AB-BA”? ”ABBA!”. Vilka är hans favoritsvenskar får vi senare reda på..

Det är en av de få renhållningsarbetare vi ser i stan vilket är märkligt eftersom allt är skinande rent och putsat. Gatorna är städade, här finns inte minsta fimp, påse eller skräp. Dag två råkar vi kliva över en krossad ölflaska på trottoaren vilket får oss att stirra – det hör till ovanligheterna. Inte heller finns här några tiggare, hemlösa, uteliggare det är som om hela stan är en märklig blandning av gammalt och nytt. Som om den inte är riktigt färdigbyggd. Det är rent och prydligt och – skrämmande i all sin perfekthet.

Som min reskamrat uttrycker det: ”det känns som om vi hamnat i en filminspelning och det vi ser är scenografi.” En kulisstad. Gatorna är breda, parkerna rena, fasader och byggnader pampigt monumentala. Det är lätt att tänka sig hur det såg ut i Östeuropa före Berlinmurens fall. Victory Monument. Byggdes 1954 för att hedra soldater av Sovjetarmén och vitryska partisaner som stupade under andra världskriget.
   Postkontoret på Nezalezhnasti.

Samtidigt är det en stad i förvandling – mycket är nybyggen, på flera platser byggs höghus, butiksgallerior och nära vårt hotell en jättelik arena av något slag.

Ett av alla nybyggen, här ska det bli någon form av arena


I solen glänser också taken från Sportpalatset, biokomplexet ”Moskva” och gallerior vid floden. Här finns flera större modeaffärer, amerikanska snabbmatskedjor som Mc Donalds och TGI Fridays samt en rad lyxkasinon. Men det är svårt att ändå inte känna en rysning över allt detta pampiga och lyxiga, som om skuggan av alla forna diktaturer från fascism och kommunism fortfarande finns kvar.

Den stora kontrasten är människorna. Vitryssarna. Minsk-borna. Öppna, vänliga, pratsamma (trots obefintlig engelska) lätta att få kontakt med. Tjejerna är smala och tjusigt eleganta, killarna välklädda. Många äldre damer trippar runt i högklackat. Ryska är vardagsspråket, vitryska lever fortfarande kvar men få pratar det. De ger intrycket av att vara…glada? Ytterligare en schablonbild eller verkligheten hos ett folk som lärt sig leva med de inskränkningar i personlig frihet och yttrandefrihet som staten slår fast?

För Vitryssland är en av Europas minst demokratiska länder, den har kallats ”Europas sista diktatur”. Människorna är övervakade, presidenten enväldig och censur ingen ovanlighet. Landet har kritiserats upprepade gånger av människorättsorganisationer för förföljelse av oppositionspolitiker, journalister och minoriteter, godtyckliga arresteringar och politiska fångar. Det är ett leende folk i diktaturens skugga.

En man min väninna stöter på när hon letar efter Botaniska trädgården berättar att det är så folktomt i Minsk eftersom alla flytt stan på grund av värmeböljan och är ute på landet i sina sommarstugor. Och värmen är märkbar även på det tjusiga men ålderdomliga hotellet där vi bor eftersom det inte finns någon luftkonditionering.

Här vistas en något brokig samling hotellgäster, mestadels affärsmän, en distingerad brittisk herre som tillbringar morgnarna med att mejla på dator och klaga över uppkopplingen som faktiskt är utmärkt, en italiensk resenär, ett ryskt par som möjligen skulle kunna vara turister. Första morgonen sitter det en uttråkad välklädd ryss i 30-årsåldern nere i lobbyn. Det visar sig att han väntar på sin kompis som kommer med en kasse sprit. Glatt tar han upp en flaska vodka, en whisky, en flaska vodka som den andre packar ner i sin handväska. Oklart vad de ska göra med dessa, ge bort i present? Klämma till helgen? Ha till lunchpicknicken?

I två dagar utforskar vi Minsk (mer om detta senare) i enorm hetta som får alla kläder att klibba fast på huden.

Dag två är jag tillbaka vid Independence square nu pågår ett viryskt bröllop vid kyrkan. Alla är finklädda och den vitklädda bruden i vit sidenklänning strålar ikapp med solen. Någon öppnar en flaska champagne så skummet yr i luften. ”Det är en bra dag, min dotter gifter sig”, ropar en man.

 Lenin vakar fortfarande från sin sockel, ett stenkast bort ligger det ökända vitryska KGB-byggnaden på Independence avenue nummer 17.

Av den gamla gatsoparen syns inte ett spår…