travellingreporter

Magiska världar i biblioteket i St Gallen

Publicerad av

1

Kalvskinnsinbundna böcker med detaljer i guld, manuskript fyllda med skrift i rött och svart och utsmyckade anfanger med bilder på djur, fragment av pergament, tunga kodexar. En liten dörr öppnar sig som porten till en skattkammare in till ett dunkelt rum fyllt från golv till tak med böcker. Ett besök i St Gallens klosterbibliotek är som att kliva in i en magisk värld.

Allt är mycket strikt. Fotografering är strängt förbjudet i hela byggnaden. Jag försöker lirka, ”Ja men om jag stänger av blixten…” men möts av skakande huvuden. Alla väskor måste låsas in och filttofflor för att skydda det ömtåliga trägolvet gjort av pinjeträ är obligatoriskt. Vi är ett antal turister som hasar runt i för stora tofflor under hela besöket. Överallt går vakter omkring som kollar så att ingen bryter mot reglerna och har smugglat in en mobil.
Men snart glömmer man allt annat när rummet öppnar sig framför ögonen. Ute är det 25 grader och strålande sol men inomhus är belysningen icke-existerande och allt höljt i dunkel. Lite damm yr i luften i en ensam solstråle som faller in från en glipa i tyget som täcker fönstren.

I taket finns fantastiska målningar från 1700-talet och i det lilla rummet med utsmyckade träpaneler, fresker och bokhyllor trängs böckerna längs väggarna i två våningar. I ena hörnet finns något så oväntat som en mumie, den av kvinnan Schepense som levde under 26:e dynastin, omkring 650–610 f Kr och kom från en inflytelserik familj av politiker och präster. Men det var först på 1800-talet som hon kom till biblioteket och dess samling av kuriosa i form av mynt, målningar, kirurgiska instrument, snäckor, mineraler och fossiler. En samling som påbörjades redan 200 år tidigare.

Klostrets anfader ska ha varit en irländsk munk vid namn Gallus som bosatte sig i området och anlade bland annat ett bönehus på 600-talet. I början av 700-talet växte det till ett kloster och fortsatte att utvecklas till ett stort område. Biblioteket hade sin guldålder 800–1000-talet, med senare blomstringsperioder på 1400-talet och under barocken. Runt 830 byggdes en basilica och troligen även ett nytt kloster. Fortfarande går det att se en konstruktionsplan som anses vara en av de äldsta i Europa från denna tid. Totalt finns 160 000 texter i samlingen. Bland de äldsta skrifterna finns elva sidor och åtta fragment kvar av en volym som troligen en gång innehöll 700 sidor av romerska poeten Vergilius verk. Manuskriptet dateras till sent 300-tal eller tidigt 400-tal. Bland de riktigt gamla skrifterna med ursprung från klostret finns en biografi över Gallus, skriven mellan 680 och 780 och den äldsta kompletta volymen om musik med så kallade neumes i världen (920/930). Blir man osäker på vad som finns i samlingarna kan en titt i den äldsta bibliotekskatalogen från mitten av 800-talet vara en god idé…

Tofflor utanpå skorna obligatoriskt för att skydda det ömtåliga trägolvet i biblioteket som byggdes på 1700-talet
Smygfotat fönster
Den närbelägna katedralen

One would not mind being buried in such a library.

(Andreas Wilhelm Cramer, chefsbibliotekare i Kiel om Stiftsbibliothek St Gallen 1822 efter ett besök)

I en upplyst monter sitter två elfenbensplattor, utsirade med bibliska motiv, infattade i guldramar med ädelstenar. De utgör bak- respektive framstycke på ”Evangelium longum”, som innehåller en kopia av Johannesevangeliet. Boken ska ha presenterats för Karl den Store på hans kröning i Rom år 800. För 1200 år sedan höll alltså den mäktige tyskromerske kejsaren denna i händerna – tanken svindlar.
Även i källaren finns unika manuskript och böcker. Många är vackra konstverk i sig, med bindningar och inlagda detaljer i guld och ädelstenar och praktfulla målade bilder på sidorna av djur, växter, människor, som gjordes av munkarna. Det är en övervägande mängd religiösa texter och avskrifter av bibeln men även antika skrifter och vetenskapliga. I en monter finns en bok om läkeväxter och läkekonsten från 800-talet där mandragorans egenskaper (alruna) beskrivs utförligt (här får jag genast en flashback till Harry Potter). För tandvärk rekommenderas att hälla extrakt av kamomill i örat…

Samlingen av manuskript var tidigt inhyst i ett speciellt torn vilket gjorde att de överlevde både plundringar och bränder. Så småningom flyttades biblioteket till en separat byggnad och på 1700-talets byggdes barockbiblioteket där böckerna förvaras idag.

Det är mycket lätt att gå runt i timmar för en boknörd som jag. Försvinna i tanken ett par århundraden tillbaka i tiden i delar av rummet där skuggorna är långa och tiden tycks stå stilla. Det är nästan så att det går att se gestalterna av munkar klädda i mörka kåpor leta manuskript i samlingarna i vaxljusens sken. Eller sitta vid sina pulpeter och omsorgsfullt teckna ned skrifter om allt ifrån religion och delar ur bibeln till texter om musik, poesi, filosofi och läkekonsten.

Böcker är magiska, inte minst i detta bibliotek.

(Bilderna från biblioteket är hämtade från Stiftsbibliothek St Gallens hemsida)

Den eleganta damen vid Genèvesjöns strand

Publicerad av

0

Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.

Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar.
Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes.
Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.

Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.

Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action.
Sådan tur har inte jag.
På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien.
Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.

En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.

Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.

Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.

Glaciärexpressen – världens vackraste tågresa?

Publicerad av

0

I hotellobbyn sitter en vacker, snidad gökklocka på väggen. Handgjord och handmålad i klara färger och med små figurer av trä. När jag står och väntar på att checka in, dyker trägöken ut från luckan och räknar in timmen.
Det är ju inte för inte som Schweiz förknippas med klockor.

Dagen efter; smaragdgröna slänter och bergssidor, blommande alpängar, skimrande floder som kastar sig nerför sluttningarna, berg med snövita toppar som sovande jättar i bakgrunden. Raviner, djupa avgrunder där linbanor svävar ut på silversträngar som på håll ser ut som tunna spindeltrådar. Att åka tåg från Zürich via Chur till Zermatt är en studie i ett nästan overkligt vackert och vilt landskap. Som på film. Men så är Schweiz också en plats där vildmarken och bergen finns alldeles inpå knuten. Ett land med 26 autonoma kantoner och fyra officiella språk; tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ett land som fick kvinnlig rösträtt sent – 1971. Det land efter Japan där invånarna blir äldst.

Jag byter tåg i Chur och kliver på den så kallade Glaciärexpressen som anses vara en av världens vackraste tågresor, eller som de själva gör reklam för – den långsammaste. Att åka tåg från St Moritz till Zermatt tar 8 timmar (motsvarande ungefär sträckan Stockholm-Jönköping eller cirka 29 mil). Jag hoppar alltså på i Chur och då tar det ”bara” cirka 6 timmar. Genom att köpa ett Interrailkort, kommer man undan en stor del av det dyra biljettpriset och betalar bara för platsreservationen.

På tåget serveras både dryck och trerättersmiddag för den som önskar och tågvagnarna har stora panoramafönster vilket gör att man tydligt ser alla raviner, böljande gröna sluttningar, glasklara sjöar. Sätena är bekväma och det är en blandad åldersgrupp som åker, alltifrån en stojig pensionärsgrupp till yngre par och backpackers med ryggsäck. Utländska turister blandas med inhemska. Munskydd är förstås obligatoriskt under hela resan förutom när man äter och dricker.

Mitt emot mig sitter ett äldre par som länge sett fram emot turen säger de, de ska liksom jag, kliva av i Zermatt, en ort och kommun som ligger i Visp i kantonen Valais. Det var en liten sömnig by som slumrade i skuggan av bergen ända tills engelsmännen invaderade området på 1830-talet för att bestiga Matterhorn. Numera är den känd både hos skidåkare, bergsklättrare, andra typer av turister (fransmän verkar utgöra en majoritet) och ABBA-fans. Anni-Frid Lyngstad bor nämligen här. En stor del av byn utgörs av gamla, timrade vackra hus med prunkande blomsterlådor och vackert målade fönsterluckor. Samtidigt finns det gott om stjärnkrogar i byn, många åker hit för att i skuggan av de snötäckta bergen avnjuta en gourmetmåltid.

Zermatt är en vacker plats som lockar turister året runt

Men tillbaka till tågresan. Utsikten är vidunderlig. Byarna ligger insprängda lite här och var i landskapet. Dimman kommer krypande när vi kommer högre upp i bergen och regnet slår mot rutorna. Väderleken förändras snabbt. Tåget lunkar på genom Oberalp-passet med sina snöhöljda toppar och glaciärer och genom djupa dalgångar. Matterhorn göms bakom tjocka moln och regndis, till resenärernas besvikelse. Men så plötsligt, tio minuter senare, spricker molnen upp och kvällssolen strömmar likt guld i ner dalen och får bergstopparnas snö att skimra. Och man får en känsla av något oändligt uråldrigt som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta.
En vildmark mitt i Europa.
Schweiz må vara känt för sina klockor men det finns saker som är tidlösa.

I Arkimedes fotspår i Syrakusa

Publicerad av

1

En ung flicka på rullskridskor dansar fram över det soldränkta torget vid Piazza Duomo, Ortigia, i hjärtat av Syrakusa nedanför trappan till katedralen. Hon susar fram över torget med vinden i håret till tonerna av klassisk musik. Invecklade konster och rebelliska ögon. Det är fortfarande julledigt och folk strosar runt i maklig takt genom de små gränderna där byggnaderna är gjorda av ljus sten. Under ett kort ögonblick bländar solen oss och i en solglimt stannar tiden. Historiens vingslag anas tydligt och röster från det förgångna viskar ur skuggorna. Här är spåren av det förflutna tydligt.
De många bilderna av Lucia, Syrakusas skyddshelgon, vakar över oss likt en andeviskning. Katter sträcker ut sig i solen i det förfallna templet tillägnat Apollon.
Vi rör oss i de förlorade osynliga fotspår som Arkimedes lämnade efter sig.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt, alldeles runt hörnet”, det säger Giorgio (50+), som jobbar som mäklare men bor i en liten by utanför Syrakusa när vi stöter ihop i en av de slingrande gränderna av en slump.
Vi står med blicken vänd mot ett glittrande turkosblått Medelhavet även om vinden är kall i januari. För sicilianarna är öppenhet och vänlighet karaktärsdrag. De suckar inte över turister, snarare tycker de det är roligt när de möter någon som förvirrad springer runt en sen lördagseftermiddag med ett halvt öga på google maps på mobilen.
” Livet är gott att leva, eller hur?” säger han och pekar ut mot havet och omgivningarna. ”Här finns mycket att se”.

Vädret växlar snabbt. Himlen är mulen och ett lätt duggregn faller över den förfallna grekiska amfiteatern vid Neapolis Archaeological Park där blommor och gräs tagit över och växer i sprickor mellan stenarna. Men trots att temperaturen ligger runt sju plusgrader hänger solgula citroner och orange apelsiner i klasar i träden i det forntida antika stenbrottet där 7 000 athenare hölls fängslade efter en misslyckad expedition till Sicilien. Numera är det en idyllisk trädgård Latomia del Paradisio. Amfiteatern, från 500-talet f Kr, är en av de största i Italien och lär ha hyst 15 000 åskådare. Utsikten från toppen är magnifik och längst upp finns naturliga grottor i berget, en av dessa ska vara platsen där Arkimedes begravdes.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt”.
Syrakusas mest berömde invånare efter Lucia är Arkimedes. Arkimedes var en filosof, matematiker, fysiker, ingenjör och astronom som föddes här 287 f Kr. Mest känd är han kanske för att ha ropat ”Heureka” efter att ha legat i badet och då kommit på att ett föremål nedsänkt i vatten påverkas av en uppåtriktad kraft, lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan; Arkimedes princip. Under hans sista år var Syrakusa belägrat av romarna och enligt legenden ska han ha blivit nedstucken av en romersk soldat då han höll på med ett matematiskt problem uppritat i sanden under invasionen och vägrade att flytta på sig: ”Rubba inte mina cirklar!”
Rebellisk. Liksom Lucia. Liksom den unga tjejen på rullskridskor.

När solen faller anas det förflutna som en skugga i fjärran. Men det är inte svårt att tänka sig hur det såg ut här för 2 500 år sedan då publiken samlades under sammetsmjukt varma, stjärnklara sommarnätter och de antika drama vi känner igen spelades upp. Då Arkimedes satt i publiken och fortfarande grubblade över sina matematiska problem.

img_0285

Apollotemplet på ön Ortigia, Syrakusas äldsta del. Enligt den grekiska mytologin är Ortygia Apollos och Artemis födelseort.

 

img_0307

Strövande fredagslediga invånare och turister i solen vid katedralen på Piazza Duomo.

img_0312

Restaurangerna ligger tätt längs med vattnet.

img_0203

Gula citroner hänger i träden i den idylliska trädgården Latomia del Paradisio, inne i den arkeologiska parken utanför Syrakusa.

img_0197

Den grekiska amfiteatern är cirka 2 500 år gammal och dateras till 500 f Kr.

img_0194

Kanske var det här Arkimedes begravdes efter att ha blivit nedstucken av romerska soldater, enligt sägnen.

Konsten att åka tåg

Publicerad av

2

Gamla tåg, skruttiga tåg, fullpackade tåg, hypermoderna tåg med USB-kontakt och vita linnedukar på borden i restaurangvagnen. Jag har tidigare skrivit om konsten att packa men en annan konst jag ägnat mig åt den senaste veckan är konsten att ta sig tvärs genom Europa med tåg.

På tåget nånstans i Frankrike

Ska du åka TÅG ner till södra Frankrike?! Det är en fråga jag får höra med skräckblandad förtjusning från familj och bekanta när jag berättar att jag ämnar företa en liten tur genom Europa. Och inte med flyg.
VARFÖR då är nästa fråga. Svaret är enkelt; därför att det är en rad platser jag vill besöka och därför jag faktiskt gillar att åka tåg. Det är något magiskt med konduktörerna i sina lustiga uniformer, det rytmiska surrandet från maskinerna, de mörka tunnlarna tåget passerar igenom, landskapet som swischar förbi utanför fönstren, den inplastade restaurangmaten. Som en glimt av en svunnen tid då tåget utgjorde det snabbaste transportmedlet. Magiskt.
Det är ingen överraskning att så många deckare och romaner faktiskt utspelar sig på tåg. Det är drömmen om att vara på väg någonstans, att resa, att möta främlingar som också är på väg nånstans, att upptäcka världen – i ett nötskal.

Jag har en väninna som älskar buss, hon kan gladeligen sätta sig på en nattbuss och åka 20 timmar i sträck och dessutom sova. Vi är ganska lika på många sätt men här skiljer vi oss åt ordentligt. För något mer tradigt och långsamt och obekvämt än bussar finns inte, enligt min mening. Kanske har det att göra med alla de år jag åkte skolbuss till och från gymnasiet vareviga dag, där fylldes min busskvot för all framtid.

Under den gångna veckan startade jag alltså med tåg från Stockholm till Göteborg, bytte till färja över sundet för att åter kliva på de danska lokaltågen på norra Jylland till Skagen och Århus. Danska lokaltåg påminner om svenska, men de har små finesser; USB-kontakter vid väggen för alla som har glömt att ladda mobilen eller datorn, trevliga konduktörer, rena toaletter, wifi. De har också rejält berusade danskar men det är ett mindre obehag som går att överse med och berusade danskar på tåg är förresten inte hälften så otrevliga som berusade svenskar på tåg.
Från Århus blev det åter tåg till Vejle (liten dansk ort) lokalbuss och sedan tåg igen mot Flensburg.
Här började problemen hopa sig. Tyskland kände nämligen fortfarande av efterverkningarna från den stora stormen som drog in för några veckor sedan och på flera håll var ledningarna nedrivna. Min nervositet steg när jag kollade förbindelserna mellan södra Jylland och Flensburg och såg att det var flera tåg inställda vid varenda avgång.
I Kolding bussades resenärerna således till en mindre ort där ett tåg mot Tyskland skulle passera. Där stod vi sedan på perrongen och väntade, mitt tidsschema såg än så länge bra ut, värre var det för ett par andra resenärer; två äldre damer som båda fått problem med förbindelserna. Den ena damen var en yvig, bullrig amerikanska som åkt runt sex veckor i Europa och som jobbade med att samla in fakta åt en författare som höll på med en bok om Förintelsen. Det andra var en kvinna från Tyskland som jobbade som tolk och skulle hem till Luxemburg. Något hon inte trodde hon skulle lyckas med.
Det är det här som är en av tjusningarna med just tåg.
Främlingar möts och blir vänner. Delar en kupé och börjar prata om allt möjligt från jobb till politik till resor.

Det var med en viss motvillighet jag klev av i Flensburg.

Den värsta etappen trodde jag skulle bli resan mellan Flensburg och Bryssel. Morgonen började med inställda tåg och ett sms från min väninna/kollega i Bryssel om att det var tågstrejk i Belgien. Men konstigt nog gick det mesta smärtfritt trots att det stundom talades om förseningar på en timme p g a nedfallna träd och sönderrivna kablar under resans gång och jag satt med andan i halsen vid flera tillfällen. Exempelvis klev jag av vid fel hållplats i Hamburg men det löste sig ändå. Byte av tåg på en rad små tyska platser; i Hamburg, Hannover, Köln. Tyska tågsystemet är effektivt (blir det inställda tåg och andra problem letar de hjälpsamma anställda vid Deutsche Bahnhof upp en annan väg du kan åka) SJ släng dig i väggen! Och den trevligaste platsen du kan sitta på är i restaurangvagnen…

Ett exempel på en restaurangvagn på ett tyskt tåg

Tyska restaurangvagnar är glimtar av en annan värld med strukna vita linnedukar och servetter på de små borden, fint printade menyer och kypare som springer runt för att ta din beställning. Man förväntar sig att få se en chic medelålders dam i minkpäls slå sig ner för att äta lunch. En man i tweedkostym och cigarr gömma sig bakom en tidning i ett hörn. Jag har sett ännu finare vagnar än den ovanstående och gemensamt för de alla att man liksom förflyttas till en annan tid.

Föredrar du att häcka på din plats på ett tyskt litet större tåg kommer det med jämna mellanrum en liten man med en rullande restaurangvagn där du kan beställa mackor, dricka, godis.

Sista etappen tåg mellan Bryssel och Cannes blev faktiskt den tråkigaste. Fransmännen är bra på mycket – men organisering är inte en av deras bästa egenskaper. Höghastighetstågen TGV går snabbt och ängar och åkrar och städer flyger förbi. Men i kupén fanns inga uttag för att ladda datorn, inget wifi (åtminstone inte på de tåg jag åkte) och tysta vagnar vilket innebar att den som vågade snegla på sin mobiltelefon möttes av arga blickar och hyssjanden.
Den mesta av tiden tillbringade jag således i restaurangvagnen där sätena var betydligt större och bekvämare, kontakter fanns och det serverades gott vin och varma Croque Monsieur plus efterrätt för den som var sugen.

Efter en vecka är jag nu lite trött på tåg. Men den känslan lär bara hålla i sig några dagar, för det finns så många platser att utforska och tåglinjer att åka.
Kanske blir det The Flying Scotsman eller Transsibiriska järnvägen nästa gång?

Bryssel – Seriefigurernas stad

Publicerad av

0

Tintin, märkliga dinosaurier och maktens högborg i hjärtat av Europa. Om seriefigurer – verkliga och påhittade i Bryssel. Stan är som en färgglad Bande Dessinée (seriealbum) målad i klara färger med kanter i tjocka svarta penseldrag. Medeltida och hypermodernt, stenhus och stål och glas, traditionell belgisk mat och fusion. Som ett album där varje ruta ser annorlunda ut mot den förra, där politiker lika väl kan vara karikatyrer som verkliga och pratbubblorna är fyllda med en myriad olika språk.

För turister och resenärer är Bryssel en våt dröm. Här finns butiker med underbara små praliner och skulpturer av belgisk choklad, kiosker som säljer pappersstrutar med rykande varma pommes frites, vackra byggnader, hästdroskor, ett fantastiskt slott och tio olika souvenirbutiker tillägnade Tintin. Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette, var ju trots allt Belgare. Prydliga och rena gator, enkelt att ta sig runt, vänliga och hjälpsamma belgare som pratar engelska, bra kommunikationer, god mat, billig taxi gör också sitt till.

Belgiska våfflor på Maison Dandoy är en höjdare!

Vid det vackra torget Grand Place

Utsökta chokladbutiker finns lite överallt

Bryssel är en internationell smältdegel. Och så framför allt detta med engelskan. I Paris riskerar den som vågar yttra en hälsningsfras på ett annat språk än franska en nonchalant axelryckning och ilsken blick som om det var en personlig förolämpning. Jag säger inte att det händer ofta, men det händer. En fransk bekant har med skräckblandad förtjusning berättat att det blivande Förenta staterna, USA, efter frihetskriget på 1700-talet erbjöd sig att införa franska som modersmål och nationalspråk. Som ett tack till Frankrike för hjälpen i striderna mot britterna.Varpå den franske överbefälhavaren sade nej, och hos min vän väcker detta fortfarande indignation.

I Bryssel är det precis tvärtom, Brysselborna verkar snarare ta minsta chans till att prata engelska; ”Can I help you Miss, here is the menu…” frågar den unge kyparen på kaféet Maison Dandoy som serverar belgiska våfflor. ”Oui monsieur, merci mais ca marche très bien avec la carte francais” svarar jag. Då ser han lite generad ut. Nu är ju landet tvåspråkigt och Bryssel ”hjärtat” av Europa, så kanske faller sig engelska språket mer naturligt.

I Belgien är serietecknandet är en högt aktad konstform. En sevärdhet är därför serietidningsmuseet på Rue des Sables 20. Det första besökaren ser som kliver in genom dörrarna är en kopia av den röd- och vitrutiga raketen från Månen tur och retur, bredvid står Luky Luke i full galopp och längre bort bakom ett hörn gömmer sig en gigantisk smurf.

Ingången till serietidningsmuseet

Man promenerar genom en värld som inte bara skildrar stora mästares verk; Uderzo & Goscinny (Asterix) Hergé (Tintin) Peyo (Smurfarna och Pellevin) utan också nya tecknare, får lära sig om serietecknandets ursprung och olika konstformer och stilar. Seriefigurer är ofta barnsliga individer med säregna och förstärkta karaktärsdrag, karikatyrer av den mänskliga naturen. Och många sådana figurer kan man hitta i verkliga livet i denna maktens huvudstad.

Efter en underbar men sen vinkväll på min värdinnas balkong, straffas jag dagen efter med en dunderförkylning. Men ett stopp måste jag hinna med; Dinosauriemuseet eller Natural Science museum som det egentligen heter. Halvfebrig och lätt yr går jag genom ett antal rum som är typiskt för liknande museer; vackra fastnålade insekter med glänsande metallfärgade vingar, plastkopior av kroppsdelar och inre organ, konstiga stenar, groteskt uppstoppade djur och så plötsligt…kommer jag in i en jättesal där enorma djur reser sig flera meter ovanför huvudet nästan upp till det höga taket.
Iguanodon.
Denna jätteödla blev bortåt nio meter lång och levde för 155-125 miljoner år sedan. I den dunkelt upplysta men gigantiska montern bildar de en flock, för evigt förstenade i flykt, med huvudena vända åt olika håll. Skuggorna är långa över golvet och deras gestalter avspeglas i glaset. Nu är bara benen kvar men det är ändå mäktigt och det är lätt att föreställa sig hur de såg ut för flera miljoner år sedan när de var varelser av kött och blod som rörde sig på stora grästäckta savanner.

Bakgrunden är lika fascinerande. I slutet av 1800-talet gjordes ett unikt fynd av över 30 välbevarade dinosaurieskelett djupt begravda i jorden. Det var gruvarbetare som 322 meter under marken i belgiska Bernissart påträffade något de först trodde var gammalt trä, men det visade sig vara dinosaurieben från arten Iguanodon. Och totalt hittade man alltså totalt tror hag det var 37 individer. Troligen har de fastnat i lera eller i ett jordskred på en plats som snabbt fylldes med vatten och sedan drunknat.

EU har sitt huvudkontor i Bryssel

Passande nog står dessa uråldriga tungviktare uppställda bara ett stenkast från byggnaden i glas och stål där Europaparlamentet har sitt säte. Där viktiga frågor driftas, politiska beslut fattas och överbetalda EU-kommissionärer, topppolitiker, nyhetshungriga journalister, fotografer, energiska lobbyister, assistenter häckar i en ständigt pågående cirkus. Omkring 25 procent av de drygt 950 000 invånarna i Bryssel arbetar inom EU-administrationen.

Kanske är det maktens korridorer som lockar?

Här finns lika många besynnerliga karaktärer som i den mest energiske serietecknares universum. Men i skuggan av de utdöda dinosaurierna i byggnaden bredvid, känns alltihop lite banalt. Som en särdeles fantasifullt färgsatt seriestripp.

Hergé kunde med andra ord inte gjort det bättre…