På besök i neandertalarnas dal

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.

Bland vapen och klockor på museum i Minsk

I guideboken över Minsk som vi införskaffar i en turistshop finns ett museum vi tillbringar två dagar med att leta efter men aldrig hittar.
Det heter ”Great Patriotic War Museum” och verkar på något mystiskt vis flytta runt mellan olika gator beroende på vilken guidebroschyr eller internetsajt vi konsulterar. 

Ett par vi frågar ser lika förbryllade ut men gissar att det precis har flyttat till den lite flashiga modernare delen av Minsk vid Peramozhtsau avenue. Ett stenkast från den gigantiska amfiteatern i det stora sportpalatset.
Inget konstigt i att det flyttar mellan adresser. Minsk är en levande, ungdomlig stad där det hela tiden byggs nytt, det märkliga Nationalmuseet som är 22 våningar högt och mest av allt liknar en rymdfarkost stod klart 2006. Men det som byggs är fortfarande pampigt, i postsovjetisk anda och den lilla människan, individen, försvinner och går vilse någonstans bland dessa jättelika avenyer och gator.

 

Det nybyggda Nationalmuseet

 
Liksom vi på vår jakt, så vi beslutar att besöka ett annat museum, som också visar sig ligga på ett helt annat nummer än vad som är markerat på kartan. National Historic museum på Karl Marx gata nummer 12. Min väninna tar en iskaffe under ett parasoll på ett litet kafé i den tryckande värmen. Även jag är trött i fötterna men beslutar mig för att ge det en chans.

En 200-årig kanon står placerad vid ingången. Värmen är lika obönhörlig inomhus, någon luftkonditionering verkar inte finnas. Personalen består av äldre damer med prydliga namnskyltar som noggrant håller koll på alla besökare och vänligt men bestämt visar  exakt vilka rum man ska gå in i och i vilken ordning de ska besökas. Turister lotsas runt på löpande band i utställningarna som består av en brokig samling kuriosa, föremål och tavlor om Minsk historia.
Här finns tavlor på väggarna som visar hur stan såg ut vid seklets början med svartvita foton på hästkärror, hus och breda gator, kvinnor i svepande brodyrklänningar med parasoller i händerna och män i svarta kläder. Några tegelstensbyggnader sticker ut på bilderna, annars ser stan förvånansvärt lik ut.  Ett rum inhyser dammiga porträtt på furstar och härskare som uttråkade blickar ner på oss, kanske är de från tiden när Vitryssland tillhörde Polen och Litauen.
Vi blickar lika uttråkade tillbaka.

Och så… kliver jag in på en avdelning som berättar om krigen.
Hela rummet är fyllt med vapen prydligt uppsatta i glasmontrar.
Tyska revolvrar och ryska automatvapen samsas med gevär och knivar i rader. En karikatyrbild visar hur en figur/soldat med hammaren och skäran räddar Vitryssland undan hakkorset. Foton visar befolkningens lidande under andra världskriget.
Det är som ett besök på Historiska museets forntidsutställning i Stockholm men stenyxorna har ersatts av svarta, lätt nötta men fortfarande blankpolerade skjutvapen. 
Av någon anledning får jag en klump i magen och går snabbt till nästa rum med kläder och föremål från 1800-talet. Synbarligen ingen kronologisk ordning mellan rummen. En centralt placerad glasmonter är fylld med KLOCKOR- fickur – av alla de slag. Stora, små, utsirade, i silver, med initialer, dekorerade, glänsande, svarta. Som en absurd Dalí-målning.
En gigantisk metafor över tiden? Av hur förgängligt livet är och hur groteskt det är med vapnen i andra rummet.
Ingen av klockorna går längre, som om själva tiden har stannat i dessa dunkla, varma rum på museet.

När jag slutligen hittar till entrén frågar den vänliga damen i kassan om jag inte vill se bottenvåningen, där finns nämligen en utställning med historiska kläder. Jag tackar artigt nej. Svetten rinner i pannan och jag längtar efter något svalt att dricka. Min väninna sitter kvar på kaféet när jag kommer ut i solljuset.

En bit bort slår en kyrkklocka två.
Själv drömmer jag mardrömmar halva natten om vapen och klockor.