På besök i neandertalarnas dal

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.

Konsten att åka tåg

Gamla tåg, skruttiga tåg, fullpackade tåg, hypermoderna tåg med USB-kontakt och vita linnedukar på borden i restaurangvagnen. Jag har tidigare skrivit om konsten att packa men en annan konst jag ägnat mig åt den senaste veckan är konsten att ta sig tvärs genom Europa med tåg.

På tåget nånstans i Frankrike

Ska du åka TÅG ner till södra Frankrike?! Det är en fråga jag får höra med skräckblandad förtjusning från familj och bekanta när jag berättar att jag ämnar företa en liten tur genom Europa. Och inte med flyg.
VARFÖR då är nästa fråga. Svaret är enkelt; därför att det är en rad platser jag vill besöka och därför jag faktiskt gillar att åka tåg. Det är något magiskt med konduktörerna i sina lustiga uniformer, det rytmiska surrandet från maskinerna, de mörka tunnlarna tåget passerar igenom, landskapet som swischar förbi utanför fönstren, den inplastade restaurangmaten. Som en glimt av en svunnen tid då tåget utgjorde det snabbaste transportmedlet. Magiskt.
Det är ingen överraskning att så många deckare och romaner faktiskt utspelar sig på tåg. Det är drömmen om att vara på väg någonstans, att resa, att möta främlingar som också är på väg nånstans, att upptäcka världen – i ett nötskal.

Jag har en väninna som älskar buss, hon kan gladeligen sätta sig på en nattbuss och åka 20 timmar i sträck och dessutom sova. Vi är ganska lika på många sätt men här skiljer vi oss åt ordentligt. För något mer tradigt och långsamt och obekvämt än bussar finns inte, enligt min mening. Kanske har det att göra med alla de år jag åkte skolbuss till och från gymnasiet vareviga dag, där fylldes min busskvot för all framtid.

Under den gångna veckan startade jag alltså med tåg från Stockholm till Göteborg, bytte till färja över sundet för att åter kliva på de danska lokaltågen på norra Jylland till Skagen och Århus. Danska lokaltåg påminner om svenska, men de har små finesser; USB-kontakter vid väggen för alla som har glömt att ladda mobilen eller datorn, trevliga konduktörer, rena toaletter, wifi. De har också rejält berusade danskar men det är ett mindre obehag som går att överse med och berusade danskar på tåg är förresten inte hälften så otrevliga som berusade svenskar på tåg.
Från Århus blev det åter tåg till Vejle (liten dansk ort) lokalbuss och sedan tåg igen mot Flensburg.
Här började problemen hopa sig. Tyskland kände nämligen fortfarande av efterverkningarna från den stora stormen som drog in för några veckor sedan och på flera håll var ledningarna nedrivna. Min nervositet steg när jag kollade förbindelserna mellan södra Jylland och Flensburg och såg att det var flera tåg inställda vid varenda avgång.
I Kolding bussades resenärerna således till en mindre ort där ett tåg mot Tyskland skulle passera. Där stod vi sedan på perrongen och väntade, mitt tidsschema såg än så länge bra ut, värre var det för ett par andra resenärer; två äldre damer som båda fått problem med förbindelserna. Den ena damen var en yvig, bullrig amerikanska som åkt runt sex veckor i Europa och som jobbade med att samla in fakta åt en författare som höll på med en bok om Förintelsen. Det andra var en kvinna från Tyskland som jobbade som tolk och skulle hem till Luxemburg. Något hon inte trodde hon skulle lyckas med.
Det är det här som är en av tjusningarna med just tåg.
Främlingar möts och blir vänner. Delar en kupé och börjar prata om allt möjligt från jobb till politik till resor.

Det var med en viss motvillighet jag klev av i Flensburg.

Den värsta etappen trodde jag skulle bli resan mellan Flensburg och Bryssel. Morgonen började med inställda tåg och ett sms från min väninna/kollega i Bryssel om att det var tågstrejk i Belgien. Men konstigt nog gick det mesta smärtfritt trots att det stundom talades om förseningar på en timme p g a nedfallna träd och sönderrivna kablar under resans gång och jag satt med andan i halsen vid flera tillfällen. Exempelvis klev jag av vid fel hållplats i Hamburg men det löste sig ändå. Byte av tåg på en rad små tyska platser; i Hamburg, Hannover, Köln. Tyska tågsystemet är effektivt (blir det inställda tåg och andra problem letar de hjälpsamma anställda vid Deutsche Bahnhof upp en annan väg du kan åka) SJ släng dig i väggen! Och den trevligaste platsen du kan sitta på är i restaurangvagnen…

Ett exempel på en restaurangvagn på ett tyskt tåg

Tyska restaurangvagnar är glimtar av en annan värld med strukna vita linnedukar och servetter på de små borden, fint printade menyer och kypare som springer runt för att ta din beställning. Man förväntar sig att få se en chic medelålders dam i minkpäls slå sig ner för att äta lunch. En man i tweedkostym och cigarr gömma sig bakom en tidning i ett hörn. Jag har sett ännu finare vagnar än den ovanstående och gemensamt för de alla att man liksom förflyttas till en annan tid.

Föredrar du att häcka på din plats på ett tyskt litet större tåg kommer det med jämna mellanrum en liten man med en rullande restaurangvagn där du kan beställa mackor, dricka, godis.

Sista etappen tåg mellan Bryssel och Cannes blev faktiskt den tråkigaste. Fransmännen är bra på mycket – men organisering är inte en av deras bästa egenskaper. Höghastighetstågen TGV går snabbt och ängar och åkrar och städer flyger förbi. Men i kupén fanns inga uttag för att ladda datorn, inget wifi (åtminstone inte på de tåg jag åkte) och tysta vagnar vilket innebar att den som vågade snegla på sin mobiltelefon möttes av arga blickar och hyssjanden.
Den mesta av tiden tillbringade jag således i restaurangvagnen där sätena var betydligt större och bekvämare, kontakter fanns och det serverades gott vin och varma Croque Monsieur plus efterrätt för den som var sugen.

Efter en vecka är jag nu lite trött på tåg. Men den känslan lär bara hålla i sig några dagar, för det finns så många platser att utforska och tåglinjer att åka.
Kanske blir det The Flying Scotsman eller Transsibiriska järnvägen nästa gång?