Författare: ninnabengtsson

Ljudet av att falla genom tiden

Publicerad av

0

Ljus och skugga.

Ett gammalt hus med knirrande trappor, stengolv och vitkalkade väggar någonstans i östra Tyskland. Springande fotsteg, fladdrande gardiner och vardagens tunga slit. Ett hem som ser generationer av liv, kärlek, sexuellt utnyttjande, skam, rädsla, död och hopp. Tyska ”In der Sonne schauen” eller ”The sound of falling” är en annorlunda film som handlar om fyra kvinnor som spenderar sina somrar på en gård, de kommer alla från olika tidsperioder och filmen utspelar sig från 1910-talet till nutid. Det är en tung, mörk, stundtals brutal och suggestiv vacker film, där vi hoppar mellan tidsepoker och följer deras öden. Kameran panorerar likt ett spöke i rummen och hoppen i tiden. Regissören Mascha Schilinskis film väckte stor uppmärksamhet under filmfestivalen i Cannes och det är lätt att förstå varför.

Bilder från filmen ”Sound of falling”.


Det är mörker, men med strimmor av ljus.

Jag och mitt sällskap har varit och sett den på Bio Fågel Blå på Skeppargatan 60 där biografen legat sedan den öppnade 1926, nyrenoverad 2022–2023. Senare slår tanken mig eftersom jag inte kan få filmen ur huvudet, hur mycket skulle inte husen runt omkring oss kunna berätta? De stora bostadskomplexen, villorna, 1800-talsbyggnaderna, gatorna och gränderna. Skogen, sjön, trädgårdarna. Om de kunde tala, hur skulle historien te sig genom deras ögon.

Finns det en tunn slöja som skiljer oss från alla de generationer som gått före och från de som kommer efter? Och om tiden inte existerar egentligen, skulle vi kunna se tillbaka genom tidsåldrarna och möta blicken från någon som bodde inom samma väggar i ett hus, men för 90 år sedan? Se någon som vandrade fram på en skogsstig för tvåtusen år sedan. Det är svindlande och overkligt, lite science fiction, men fantasin är samtidigt märkligt tröstande.


Jag går ut i trädgården där jag är uppväxt och ser på de kala buskarna, nedvissnade rabatterna, sovande träden. Går jag egentligen sida vid sida med alla dem jag förlorat genom åren – utan att veta om det? Kanske tassar våra hundar strax bakom mig i mina fotspår när jag öppnar dörren för att hämta posten, de stannar till och nosar efter något i vinden. Kanske går mamma bredvid mig och har lagt armen om mig, fast jag kan inte känna värmen, eller orden som hon uttalar.
 
En vindpust rör om i de spirande björkarnas grenar och nuddar vid min kind likt en smekning. Fåglarna sjunger ur buskarna som de gjort i hundratals år och i deras sång kan jag ana viskande röster. Trädgården doftar av regn, jord och våt hund. Kanske är de alla så nära att jag egentligen kan sträcka ut handen och röra vid dem, fast de inte syns. Som om jag kikade genom ett ymnigt snöfall en vinterdag eller en dimridå av regn.

Snart är februari över och vintern ett minne blott. Och ibland under ljusa vårkvällar när himlen är vid och klar, snödroppar och krokus stuckit upp sina huvuden ur det bruna fjolårsgräset, träden knoppas och en sällsam längtan anas i luften, känns tanken inte främmande.  Vårnatten bär på dofter från fjärran, dofter som andas pånyttfödelse, liv, solljus – och hopp.   

Monschau – julmagi i en liten tysk by

Publicerad av

0

Vackra korsvirkeshus, tomtar och granar, currywurst, rykande varm choklad och kryddig glühwein, medeltida gränder och små pittoreska kyrkor. Tyska Monschau är en charmig liten by – som tar i från tårna när det gäller julmarknader.

Det har snöat någon vecka tidigare, men när vi är här strax före första advent, har det mesta redan hunnit smälta bort. Lite snömodd och slask ligger kvar i gräset.
Men charmigt är det.
De dimmiga mörka barrskogarna, de slingrande stigarna som leder uppför sluttningarna, de medeltida kullerstensgatorna och korsvirkeshusen vid floden Rur i naturreservatet i Eifel i byn Monschau. Byn ståtar med en senapskvarn, senfmülle, Rotes haus – ett gammalt tyghandlarhem från 1700-talet som gjorts om till museum – och ett slott som byggdes på 1200-talet och tronar högt över staden. Några hantverksbutiker, ölbarer, kaféer och restauranger, inte mycket mer än så.

Men när december nalkas blir det annat ljud i skällan. Då tänds lyktor och ljusslingor över hela byn som fylls av doften från glühwein, bratwurst, våfflor och granar liksom ljudet av julsånger och bjällerklang. För Monschau är en magisk plats för julmarknader.

Det är en dimmig eftermiddag när vi är framme efter mer än en timmes bilfärd från Köln på småvägar. Vi strosar runt i byn som ligger i startgroparna för årets julmarknad, den öppnar dagen efter, på fredagen. Luften är kylig men klar och doften av barrskog och våt jord fyller näsan. Vi passerar flera svart-vita korsvirkeshus och tar av upp mot borgruinen ovanför våra huvuden. Det blir brantare och vildare, men längs vägen finns utsiktsplatser och när vi stannar till är vyn över byn och dalen slående. Rök stiger upp från skorstenar och hus som ser små ut som leksaker, ljus blinkar, kyrkan vilar stilla med slutna ögon och svag musik hörs långt i fjärran.
 
Kvällen avslutas med middag på en pub som fått höga betyg och det är lätt att förstå varför – maten är god (och som alltid i Tyskland, är det gigantiska poerioner!) ölen kall, ägaren glider runt bland gästerna i den extremt lilla lokalen och pratar med alla och här är en blandning av turister och lokalboende. Familjer och par. Ett gäng väninnor och ett annat gäng gubbar som är ute och redan är lätt överförfriskade efter några öl och glas av den lokala snapsen. Men de rekommenderar den (snapsen) entusiastiskt.

Enorma portioner, salladen får inte plats på tallriken.
Lokala snapsen.

Tomtar, vackra adventsstjärnor i papper, julgranskulor i glas och en utställning med handgjorda julkrubbor. Trots en hel del presenter och julprydnade handlar tyska julmarknader framför allt om att äta och dricka. Dagen därpå strosar vi runt i byn som är fylld av marknadsstånd och små träbås som säljer varm choklad, drinkar och glühwein. I en stor inomhuslokal nära marknaden står utställda bord med krubbor i allehanda storlekar och utseende, många liknar byn själv.

Maten är som sagt ett eget kapitel, förutom currywurst, bratwurst och andra sorters korvar, grönkålsstuvning, munkar med sockerglasyr, lokala ostar och våfflor med grädde och sylt, finns där även ett marknadsstånd som säljer tysk shashlik – tydligen en variant av den traditionella från mellanöstern/Georgien, där kött marineras i en sås med bland annat tomatketchup och curry, och sedan tillagas så länge att det smälter i munnen. Serveras med pommes och mitt ressällskap blir lyrisk när han berättar barndomsminnen om denna, enligt honom, kulinariska upplevelse i Michelinklasd. Fast, jag måste ge honom rätt, det är faktiskt väldigt gott.

När mörkret faller har fler ljus tänts och byn glittrar av julstämning, rök från eldar och facklor och svettiga turister. I fjärran anas den mörka barrskogen som en skugga medan vintern smyger närmare och julstämningen äntligen är här.

Turisterna anländer…

Om januari 2026, civilkurage och ljus

Publicerad av

1

Januari 2026.
Det är mörkt, slaskigt och snömodd på gatorna. Julen har dansats ut, adventsljusstakar och stjärnor har packats ner och granen ligger på soptippen. Vardagen känns grå och vemodig. Våren är långt borta. Ljusen är släckta – och det handlar inte bara om ett fysiskt mörker som sänkt sig över världen.

En kvinna, Renee Good, mördas på öppen gata av en fascistliknande och av USA:s högste ledare legitimerad, ”armé”. ICE är en federal myndighet i USA som hanterar gränskontroll och immigration. Den har funnits sedan 2002, en del av Departementet för inrikes säkerhet (DHS). Under Trump har de fått ökade befogenheter och budget. Och nu för de snarast tankarna till brunskjortorna SA (Sturmabteilung), i Tyskland, som på 1930-talet drev runt på gatorna, misshandlade människor brutalt och skapade kaos.

I handskfacket i framsätet på bilen som kraschar in i en annan bil när Renee Good precis har blivit skjuten, två skott i högra delen av bröstkorgen, en tydlig skottskada i vänster underarm och en möjlig skottskada på vänster sida av huvudet, ligger några mjuka gosedjur i olika färger. Bara lite tidigare släppte hon av sin 6-årige son vid förskolan. I baksätet när allting händer, när våldet, enfalden och rädslan får ett ansikte och beväpnas, sitter hennes hund och darrar. En läkare springer fram sekunderna efter mordet och bönfaller om att få gå fram och se om han kan rädda hennes liv. Han nekas.

Renee Goods partner skriker i ångest, förtvivlan och ilska. Tre barn har inte längre någon mamma. En kvinna har förlorat sin älskade. Och ingen ställs till svars för brottet i ett land där de demokratiska spelreglerna långsamt monteras ner, en efter en, inför världens ögon.

Det är en kvinna som inte är rädd.
Det är en kvinna som kämpar emot makten när den korrumperas. Och just därför, måste hon betala det högsta priset. Brunskjortorna går igen, som bleka spöken. Hitler hade jublat.

Oroligheterna fortsätter, ICE har de senaste veckorna skickat närmare  3 000 beväpnade agenter till Minneapolis-området och bilderna är fasansfulla på hur man använder tårgas, pepparsprej och hur demonstranter slås ned eller hur människor släpas ut ur bilar. En gång i tiden skrevs följande rader in på en ikonisk symbol för landet i väster – frihetsgudinnan i New York. ”Give me your tired, your poor / Your huddled masses yearning to breathe free.”, författade av Emma Lazarus.
Vad finns kvar av detta i Trumps Amerika?

I en helt annan del av världen kämpar ett folk för frihet och demokrati mot religiös fanatism, Ayatollorna, förtryck och en regim som behandlar kvinnor som om de vore djur. Men de som kräver frihet och rättvisa blir allt fler. De sjunger och dansar på gatorna trots att det är förbjudet.
Och just därför så darrar en förtryckarregim i själen. Internet är nerstängt men nyheter når ut om blodbad och en siffra det talas om är att 5 000 människor uppskattas har dödats, säger en myndighetsperson enligt nyhetsbyrån Reuters. Troligen är siffran betydligt högre.
I Iran pågår en revolution, en kamp. Men många i Väst har valt att stänga ögonen och inte bry sig. Och mörkret väller fram och finns överallt. I Ukraina fortsätter kriget som började när en av världens värsta krigsförbrytare Vladimir Putin invaderade landet. I Gaza dör och svälter ett helt folk.


Vi gör ett hopp i tiden – för 81 år sedan, den 17 januari 1945 sågs Raoul Wallenberg för sista gången i livet. För de som eventuellt inte vet, så var han en svensk diplomat under andra världskriget som verkade i Budapest. Han och den svenska legationen med bl. a. Per Anger och Valdemar Langlet räddade tiotusentals judar undan den tyska utrotningen. Genom mutor, hot, svenska skyddspass och särskilda hus för förföljda judar försökte han hålla människor vid liv under nazismens galenskap. Den 17 januari klev han i sin bil på väg till det ryska högkvarteret i ungerska Debrecen, eskorterad av den sovjetiska hemliga polisen. Han ville diskutera återuppbyggnadsplaner för Ungern efter kriget. Istället fängslades han och försvann. Någonstans i mörkret, i dimman och kylan.

Även om Raoul Wallenbergs öde är tragiskt och januari är svart så lyser hans empati, medmänsklighet och civilkurage likt en lysande stjärna i natten. De människor han och hans stab räddade som sedermera fått barn och barnbarn är bland hans viktigaste arv. Och de som verkar i hans anda, de som står upp för mänskliga rättigheter, empati, frihet och vägrar att låta tyranner och demagoger hållas, bär på samma ljus.

Januari 2026 må vara mörk, men det finns hopp. Än är inte alla ljus släckta.

Varför ”Sent i november” av Tove Jansson är som en drog

Publicerad av

0

Höstregn, nedfallna löv, dimma, ensamhet. Det är höst i Mumindalen och Muminhuset står tomt och ödsligt, omgivet av regn och en vildvuxen, döende trädgård.
November. Bäcken flyter stilla och mörk.
Flera små underliga djur – Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft – går för att hälsa på muminfamiljen, men de är försvunna. Snusmumriken har gett sig av på vandring men kommer även han tillbaka i jakten på en sång. Vid en brygga guppar en övergiven båt.

Det är något alldeles magiskt med ”Sent i november” av Tove Jansson, speciellt med Mark Levengood som uppläsare. Det är en värld jag gärna skulle vilja kliva in i.

Ända sedan mamma dog, alldeles för tidigt, i sviterna av en urusel svensk sjukvård och fruktansvärt inkompetenta läkare så har världen varit grå. Men ibland finns det ljusglimtar i allt det mörka och Tove Janssons underbara böcker är några av dem.

Så när allting är tungt, mörkt och ensamt. När relationer går i stöpet, problem hopar sig som svarta ovädersmoln, vänner försvinner in i det tysta och bortåt, ord förblir osagda som borde ha sagts, saker sägs som absolut inte borde ha yttrats och hjärtan går sönder, när november är grå och regnet faller, då packar jag en väska, tar fram det röda paraplyet och beger mig också mot Mumindalen. Som alla de andra.

I denna sena novembereftermiddag sitter Onkelskruttet på bron och fiskar i bäcken, han mumlar ett lågmält hej när jag går förbi och säger att det nappar dåligt. Filifjonkan slamrar i köket med grytor och pannor och ropar att maten snart är klar, homsan Toft ligger på vinden och läser böcker medan regnet smattrar på taket och Hemulen går runt och funderar på att bygga ett trädhus åt Muminpappan. Mymlan kammar sitt långa hår och drömmer om sommar. Snusmumriken har satt upp sitt tält och ligger där inne i sin sovsäck och lyssnar till höstens alla ljud. En blå glaskula i trädgården speglar de sovande träden. Och Muminfamiljen är ute på havet men på väg tillbaka, det är något alla väntar på.

I denna dimmiga värld fäller jag ihop paraplyet, tar av mig gummistövlarna och ställer dem i farstun, hänger upp den våta kappan på en krok och hittar en vrå i Muminhuset nära en flammande brasa, där det går att vara ensam i väntan på vintern. Kanske till och med gå i ide till april.

Det är en rofylld, vilsam ensamhet och när man somnar är det i drömmar om vinter, fallande snö, återseende av vänner och kära som försvunnit och kanske – vårljus och hopp.

Katten och månen i byn nära Béziers

Publicerad av

0

Slingrande soliga gränder med prunkande bougainvillea och blått gullregn i bortglömda byar. En ravin i bergen där floden Orb forsar fram på sin resa mot havet, loppisar, fiskmarknader, restauranger mitt ute i ingenstans, marockansk tagine, ostron, lokala ostsorter och lummiga vingårdar. I södra Frankrike målas sommardagarna med starkt lysande färger, men när skymningen faller kan en by förvandlas till en magisk plats för fest och dans under den sammetssvarta natthimlen.

Katten sitter i solen och stirrar på oss, tvättar utstuderat långsamt ena tassen och slinker sedan vidare in i skuggan i gränden. Hemlighetsfull som katter tenderar att vara. Vi träffar en äldre man som är på väg åt andra hållet på morgonpromenad med en baguette under armen, han hälsar glatt med armarna utsträckta och ler när han ser vinet vi bär på. Själva har vi nämligen av en slump ramlat in i en liten cave du vin klockan 10.00 på förmiddagen en fredag och blivit bjuden att provsmaka alla lokala vinsorter som finns av en äldre och mycket entusiastisk herre som frikostigt häller upp i glasen.
Mitt resesällskap ser nöjd ut, själv känner jag mig salongsberusad en halvtimme senare. Och givetvis kan vi inte motstå entusiasmen hos ägaren och har köpt med oss tre flaskor av diverse sorters vin som klirrar glatt i väskan när vi promenerar hemåt.
Men byn rustar till fest på kvällen och ingen verkar bry sig nämnvärt.

Det är en liten sömnig men charmig by med gamla, vackra stenhus, några få restauranger (alla har utomordentligt god mat), en slaktare, ett bageri, en kyrka, en vinkällare/vinbutik eller cave du vin, Mairie, ett museum, ett postkontor och lokala baren. Första gången jag åker hit i slutet av juni och besöker väninnan är det oerhört varmt nere vid Medelhavet, men vi tillbringar några underbara dagar då hon tar med mig på upptäcktsfärder runt om i landskapet kring Béziers i södra Frankrike. Till vermouthfabriken Maison Noilly Prat och mysiga hamnen i Marseillan, till Sérignan med små gränder och charmiga restauranger vid floden Orb, till sandstränder vid Medelhavet och väninnans hund Bonzo plaskar glatt runt i vattnet. En kväll äter vi på en liten restaurang mitt ute i ingenstans i en lummig trädgård nära ett fält där maten lagas i festivalliknande små skjul och vi sitter på träbänkar. Allt är utsökt.  

Ia och Bonzo i Béziers
Fantastisk mat finns överallt.
En liten restaurang mitt ute i ingenstans.
Katedralen i Béziers.
Vermouth kan köpas i Marseillan.

Och vi besöker en av de äldsta franska städerna Béziers för att bland annat se den imponerande katedralen Catedral de Saint-Nazaire de Béziers. Den byggdes på 1200-talet på en plats där det lär ha legat ett antikt romerskt tempel, efter att den tidigare kyrkan förstördes och brändes ner 1209. Det var när den romersk-katolska kyrkan förföljde katarerna vilket resulterade i en fruktansvärd plundring och massaker i staden. Enligt sägnen ska invånarna ha vägrat att lämna ut dessa vilket resulterade i att 20 000 människor mördades – män, kvinnor och barn – till och med präster. Korsfararna lär ha frågat hur man kunde skilja katoliker från katarer och den påvliga legaten Arnaud Amaury ska ha svarat: ”Döda dem alla – Herren kommer att känna igen dem som är hans.” Religiös förföljelse i sin prydnad.

Än idag kan man stundtals känna historiens vingslag vila tung över Béziers och samtidigt, finns där en ljusstråle av hopp, nämligen det civilkurage befolkningen visade för 800 år sedan när de vägrade utlämna de som förföljdes på grund av en annan tro.

Lite senare i början av augusti, återvänder jag tillsammans med mitt resesällskap, och vi upptäcker fler platser. En tur upp till bergen och ravinen Gorges d’Héric i bergsmassivet Caroux, känd för sin natur med bäckar, vattenfall och naturliga pooler och närliggande medeltida byn Olargues som anses vara en av Frankrikes vackraste. En annan dag, ett stopp av tillfälligheter i byn Clermont-l’Hérault, med en fantastisk kyrka, statyer, vackra prunkande buskar och underbar crèpes. Ett intressant besöksmål är Pézenas, som en gång i tiden utgjorde den politiska huvudstaden i Languedocregionen och var en viktig handelsstad. Här trängs konstnärer och traditionella hantverkare, antikaffärer och loppisar på rad. Kanske vandrar Molières ande före på gatorna, den berömde dramatikern och skådespelaren tillbringade nämligen flera år i Pézenas på 1650-talet, när han inte var välkommen i Paris. Tyvärr är det mesta stängt när vi anländer på kvällen, men maten som intas på en liten lokal restaurang är god, vinet är fantastiskt och musiken flödar ur gathörnen. Det är som en palett av intensivt självlysande färger, denna region där Béziers och den lilla byn är belägen, i Occitanien och Languedoc-Roussillon, Frankrikes sydöstliga gräns mot Spanien.

Byn Clermont-l’Hérault
Pézenas.

På kvällen när vi återvänder till vår by stundar det festligheter. Nästan alla vägar är avspärrade vilket orsakar allmän förvirring och kaos, men det är lite typiskt franskt. Folk parkerar där de hittar ett utrymme, må så vara på en trottoar, någons tomt eller halvvägs ut i gathörnet. Utanför borgmästeriet dukas det upp på långbord med vita dukar. Det är musikfestival och mat, liveband och upptåg. Tidigare under dagen har det anordnats så kallad tjurrusning genom byn. Något som kanske inte är min melodi, men tack och lov skadas ingen i dessa traditionella upptåg – varken mänskliga deltagare eller ännu viktigare, tjurarna.

På kvällen är alla där – ungdomar, par, hundar, bebisar, äldre, familjer, ensamstående, turister, och en och annan katt. Det sjungs med i refränger och dansas. Det äts, skålas och skrattas. Det är över 25 grader ute när klockan är 01 på morgonen.
   Jag och resesällskapet spontandansar under natthimlen och natten som sänker sig är just så varm och sammetsliknande som den bara kan vara vid Medelhavet i södra Europa i augusti. Över hustaken svävar månen, stor och gyllene och skuggan av en katt försvinner in i mörkret.

Cikadornas sång i den keltiska byn där tiden stått stilla

Publicerad av

0

Ett glittrande blått Medelhavet i kvällssolen, vingårdar och vackra bergsbyar. Södra Frankrike är ett mecka för alla som älskar sol och bad – men bjuder på mycket annat för de som vågar lämna trängseln på playan. För de som vill utforska det dolda i ett landskap som sjunger med de förgångnas röster.


De spelar från buskar och snår och ljudet är öronbedövande när vi efter en resa på slingriga vägar förbi sovande små byar äntligen kliver ur bilen. Cikadorna. De hälsar oss välkomna.

Det är en 20 minuters biltur från Béziers i södra Frankrike till den gamla befästa keltiska staden Oppidum d’Ensérune, som grundades 575 f. Kr. och 2 500 år senare tar emot turister och besökare från hela världen. Vi har på vägen hit passerat lummiga vinodlingar, dammiga bensinstationer (varav vi stannade till vid en för att fylla på bensin, småprata och bli bjudna på kaffe), små byar och skjul med vägförsäljning av allt från meloner och tomater till hemmagjord Sangria.

Långsamt blir det brantare, torrare, terrassodlingar, sluttningar och smalare vägar. Vi är till slut uppe på en kulle med milsvid utsikt över åkrar, skogar och ängar. Platsen bjuder på magnifika vyer över den solfjäderformade numera torrlagda dammen,”étangen”, nära byn Montady. Solen steker från en molnfri himmel och temperaturen har klättrat till över +35 C. Vi lämnar bilen och tar oss till fots uppåt på en minimal, krokig stig som leder förbi cypresser, oliv- och pinjeträd och stenrösen till ljudet av cikadornas sång.


Sol, skugga och insekter som svärmar runt våra huvuden. Det är en kort bit upp till entrén men vi stannar ändå till för att dricka vatten och vila. Längre upp på de branta sluttningarna väntar en överraskande syn. Här slumrar resterna av en keltisk boplats i solen och hettan och drömmer om det förgångna.

Inträdet till området är inte dyrt och i priset ingår ett besök på museet. Här kan du se vad de arkeologiska utgrävningarna, som startade redan 1909 (boplatsen upptäcktes på 1850-talet) avslöjat om de förflutna. Det är en stor stad som breder ut sig här uppe, vars ruiner så här 2 000 år senare, fortfarande är synliga mellan träd och buskar. Bostäder ligger på rad i solen, nekropolen eller kyrkogården utgör ett eget område, här finns förvaringskammare för spannmål och mat, hantverks- liksom nöjeskvarteren och rester av tempel. Är du högst upp på kullen ser du bort till Pyrenéerna och Canal du Midi på ena sidan och Caroux-massivet och Medelhavet på den andra. Själva museet är inrymt i Villa Maux, som byggdes mellan 1911 och 1914, och visar den viktiga roll som oppidumet spelade under forntiden. Staden var belägen invid den romerska vägen Via Domitia som förbinder Italien med Spanien och flera keltiska, grekiska, iberiska och romerska föremål har grävts fram av arkeologer. En oljelampa, mängder med urnor och förvaringskärl, delar av statyer och vardagsföremål.


Väl tillbaka i hettan igen efter det luftkonditionerade och underbara svala museet vandrar vi runt på de små sluttningarna. Stannar till och sätter oss vid en bänk under cypresser och olivträd. Insekter surrar i snåren. Här och var syns rester av väggar, rum och härdar som en gång i tiden utgjorde hem för de som levde här för flera tusen år sedan. Här lagade människor mat, här levde de och sov, här födde de sina barn, skrattade, ängslades, slogs, dyrkade sina gudar och begravde de döda. Och när vinden leker i pinjeträden kan man nästan höra deras röster viska svagt i brisen. Ständigt ackompanjerade av cikadornas musik.

En cikada lever under jord som nymf i många år, men som vuxen i solen bara några få veckor. Vi hör deras eviga sång ljuda ur buskar och snår och det känns som om de spelar för oss. Och för en kort minut är det som om en osynlig hand sträcks ut mellan dåtid och det förflutna i vänskap. Cikadorna har alltid funnits här och spelat. Och någon stannade upp och lyssnade till dem även för 2 000 år sedan.

Darth Vaders mask i Lyon

Publicerad av

0

Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer.
   Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.

 Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden.
    Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.

   Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan.
   Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.

Underbara vyer och byggnader i vackra Lyon.

Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.

Stjärnkock och legend, Paul Bocuse.

Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.

– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.

En fantastisk matmarknad att botanisera i.

Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan.
   Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.

En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.

Ett av de roligaste museerna jag besökt.
Och jag har varit på många.

På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé.  
   Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.

Lysande Lille i mars

Publicerad av

0

Trånga gränder, vackra palatsliknande byggnader, konstmuseer, teatertorget, chocolaterier och små restauranger som ligger inklämda vid Grande Place. Om Paris är en gammal dam som åldrats med värdighet är Lille den yngre, spralliga systern i norr med flamländsk charm. Och i slutet av mars svävar ett vårliknande skimmer över floden, husen och parkerna när lamporna tänds i skymningen.

”Det här är det bästa chocolateriet i stan, här måste ni gå in”. Det är en liten åldrad och böjd dam iklädd klänning, skor och kappa med slöja som hojtar till oss när vi stannar till vid ett skyltfönster på en av gatorna i centrum.
”Den har tillhört samma familj i generationer, kvaliteten är så mycket bättre än någon annanstans. De har gjort choklad i 100 år”, säger kvinnan och ler spjuveraktigt.

Och butiken ser ut att göra skäl för sitt goda rykte, fönstret är fullproppat med ljuvliga praliner i alla former, färgglada ägg och djur i choklad – påsken är bara ett stenkast runt hörnet.

Men det här är ingen enstaka händelse, att någon stoppar oss på gatan för att prata bort en stund. Lille-borna är vänliga, nyfikna och intresserade av turister. Från den äldre damen till den unga killen i kvartersbutiken som undrar hur det är att bo i Sverige, som säger att han gärna vill åka dit, och stoppar upp hela kön för att prata bort en stund.

Lille har en alldeles egen puls som är oemotståndlig. Turisterna strosar runt och beundrar de vackra, ibland nästan överdådigt utsmyckade, byggnaderna vid Grande Place och Gamla Börsen liksom teatern så här en solig onsdag i mars. Smala gator övergår i kullerstensgränder som leder in bland äldre hus i de gamla delarna av staden. Här finns trendiga små konstbutiker, barer, kaféer och restauranger. Intressanta museer. Här föddes ikoniske presidenten tillika motståndsmannen under andra världskriget, Charles de Gaulle, och huset på 9 rue Princesse där hans morföräldrar bodde, är öppet för besökare. När skymningen faller blir skuggorna längre men även utanför högsäsong fylls gatorna av prat och skratt. Några tappra själar sitter ute och dricker vin, med tjocka filtar, infravärme utomhus är förbjuden i Frankrike på restauranger. Och nätterna är fortfarande kalla.

Även Lille besöks i jobbsyfte eftersom det är mässan Series Mania, men vi hinner med goda luncher och middagar, gott vin och öl, ostron, pommes frites, flamländska specialiteter och våfflor. Kollar in butikerna och de pampiga husen, slingrande gränderna och folklivet.

Ett hopp till sista dagen innan hemresan. Vi strosar mot det gamla citadellet som ligger omgiven av gräsmattor och buskar alldeles vid floden. Allting sjuder av liv, våren har redan kommit och skira blommor i olika färger börjar synas. Ett hav av påskliljor täcker dikesrenar och grässluttningar nere vid vattnet. I vårsolen promenerar par, hundägare, turister, föräldrar med barnvagnar. Då och då syns enstaka joggare. Vi hittar en underbar liten båt som utgör kafé och ligger förtöjd vid kanalen, ”Le Bus Magique”. Och magiskt är rätta ordet. Kulörta lampor sträcker sig runt relingen, grovt tillhuggna träbord och trädgårdsstolar i pastellfärger utgör möblemanget. På varje stol hänger en nyskriven dikt, del av ett pågående konstprojekt. Beställer göra man en trappa ner och vi väljer en sorts quesadillas, gjord av en fransk crèpes och fylld med grönsaker och sås + sallad. Ljuvlig.

Det blir några timmar i solen, men när sedan skymningen sänker sig tänds de kulörta lamporna. Och Lille är lysande i dubbel bemärkelse denna marskväll.

Camden market – en magisk plats i London

Publicerad av

0

Coola husmålningar, roliga butiker, food stalls, lustiga steampunkstatyer och gränder där du kan promenera under färgglada paraplyer. Camden är inte bara platsen som sångerskan Amy Winehouse älskade utan ett knasigt och färgstarkt område som för tankarna till San Franciscos hippiekvarter.

London i februari – kanske inte den plats i världen som man helst längtar till. Ändå är jag där på grund av jobb. Och när tv-mässan Mip London går in på sin sista dag hinner vi med även lite sightseeing innan tåget går till flygplatsen.

London är en stad där man alltid upptäcker något nytt. En brittisk gentleman i färggrann och trendig kostym som är både ung och gammal. Den har inte Paris charm eller Prags vackra vyer men däremot en puls som är oemotståndlig. Pubar och restauranger, anrika museer och gallerier, shopping och teatrar, gammal historia och blänkande nya stål- och glasbyggnader. Ikoniska röda telefonkiosker och lustiga taxibilar. Underbara små bokaffärer. Fish & chips, afternoon tea, indisk mat i världsklass men också trendiga nya restauranger och barer med vegetariskt och veganskt.

På väg till mässan jag bevakar som journalist, passerar jag Leicester square park där Mary Poppins och andra figurer ur sagornas värld till exempel Harry Potter, står statyer bland träd och buskar som precis har börjat få små gröna blad. Mary Poppins håller sitt paraply högt lyft över huvudet, som om hon hälsar oss välkomna till London. Vi har bokat hotell alldeles nära stationen King’s Cross och det är bara ett stenkast från en plats jag inte besökt tidigare och som jag hört mycket om, Camden.

Det var här Amy Winehouse bodde och ett område hon älskade. Och det är lätt att förstå varför när man strosar runt i de små gränderna och över torgen. I bodarna säljs udda konsthantverk, färgglada tyger, kitschiga smycken, antikviteter, turistprylar och mycket annat. Sida vid sida med butikerna ligger mängder med snabbmatsställen, food stalls, där du hittar det mesta.

Den har en gammal historia, sedan 1900-talets början har det funnits en liten matvarumarknad på Inverness Street i Camden Town. Från 1974 hölls det konsthantverksmarknad varje söndag. Nu är Camden market en av de fyra mest populära turistattraktionerna i London, omkring 100 000 personer sägs besöka platsen varje helg.

När vi är där, en relativt blåsig februaridag, är turisthorderna dock betydligt färre. Vi strosar runt och botaniserar i något som liknar en gigantisk version av Aladdins magiska grotta. Bland alla märkliga föremål som du hittar i butikerna, finns riktiga skatter och här och där står steampunksliknande statyer. Till exempel stora regnbågsfärgade hästar. Husen är också täckta av väggmålningar, det är fräckt, färgglatt, galet.

Jag känner mig som hemma.

Camden är givetvis känt för att Amy Winehouse bodde här och älskade stadsdelen. Vi äter lunch på en fantastisk liten italiensk-inspirerad restaurang nära vattnet och strosar sedan vidare. När vi svänger runt ett gathörn breder ännu fler gigantiska konstverk ut sig på murar och stenväggar. Över alltsammans vakar en stor målning av Amy Winehouse, det ser ut som om hon ler.

Katedralen i Köln och andra historier

Publicerad av

0

Den fantastiska katedralen, som tog 600 år att färdigställa, avtecknar sig mot en mörk natthimmel likt en gotisk tårtbakelse. Ett stenkast längre bort finns mysiga små restauranger och kaféer, höga moderna glasbyggnader, stökiga bräuhauser där ölen flödar och ljudnivån är öronbedövande, tusentals glittrande ljus och muggar med rykande het glühwein vid julmarknaderna och intressanta museer. Staden Köln eller Cologne är en vänlig stad vid Rhens strand och november är en magisk tid för ett besök.

Högt över våra huvuden avtecknar den sig i ljus och skugga med de två tvillingtornen. Kölns landmärke, ledstjärna, beskyddare. Det är en brokig blandning av fantastisk arkitektur, figurer av helgon, riddare och påvare som blickar ner på staden, utsirade nischer och magnifika glasfönster.

Kölnerdomen har en intressant historia. Katedralen började byggas 1248 men i mitten av 1500-talet pausades bygget – pesten skördade offer, pengar saknades och ritningarna försvann. Det tog 632 år att färdigställa byggnationen där relikerna efter de tre heliga konungarna (de tre vise männen) enligt legenden finns. Under en kort period var kyrkan världens högsta byggnad med två torn som mäter 157 meter vardera. En studie i mänsklig arrogans och ambition? Kanske, men samtidigt ett arkitektoniskt mästerverk. Det sägs att piloter under andra världskriget hade kyrkan som ledmärke och därför undvek att bomba den när resten av staden försvann i ruiner. Och den överlevde även nazismens fasor.

Vädret varierar lite, sol och 17 grader ena dagen, blåsigt och regnigt den andra. I parkerna täcker mattor av gula och röda höstlöv det gröna gräset. Snö kommer, enligt min bekant, bara ungefär vart tionde år. Så vad gör man en dimmig och småregnig dag sent i november i Köln, en tysk stad som känns otypiskt tysk? Den stora turistattraktionen här stavas julmarknad.

Julmarknaderna eller Weinachtsmärkten ligger utströdda likt juveler runt om i staden. Överallt glittrande ljus och ljusinstallationer. Här trängs besökare för att dricka glühwein, äta ostfondue, grillat kött och champinjoner, currywurst –korvar i alla dess former är populärt här – och jordgubbar doppade i choklad, kakor, godis. Vi testar raclette som serveras av ett par herrar från Schweiz som karvar ut stora bitar ost på traditionellt sätt, den smälta osten läggs ovanpå bröd. Här finns också mängder med hantverkare som säljer alltifrån nötknäppare, handstöpta ljus, skira glaskulor, julpynt, träleksaker, strumpor till spel och smycken.  

Cologne är en stad med chokladmuseum och parfymmuseum (tänk födelseplatsen för Eau de Cologne och den välkända 4711-parfymen). Det är en vänlig och ofta flörtig stad. Första kvällen gör jag en kort promenad i kvarteret där min vän bor och letar efter en spårvagnshållplats. De man stöter på denna regniga och mörka novemberkväll är mer än ivriga att hjälpa till och pekar glatt ut vägen. Men Köln har fler strängar på sin lyra.

Stora dunkla salar, upplysta konstverk, färger och bilder som tar andan ur dig. Konstmuseet Wallraff-Richartz visar konst från medeltiden, barocken, men här finns även verk av flera av de stora impressionisterna som Monet och mästare som van Gogh. Perfekt att strosa runt på en ledig eftermiddag.

Betydligt tyngre är NS-dokumentationszentrum där man kan följa Nazitysklands brott mot mänskligheten och vad som hände i Köln under andra världskriget. En smal trappa leder ner mellan de slitna betongväggarna till en avskalad källare där cellerna ligger på rad – det som en gång utgjorde fängelset. Ljus och skugga samsas i stillheten. En gång leder ut till gården där avrättningarna genomfördes, oftast genom hängning, sju personer kunde avrättas samtidigt.  Det är kusligt kliniskt att vandra omkring i underjorden, korridorerna och rummen. Förtvivlan anas i väggarna men dessa gömmer också på andra budskap. Många av fångarna skrev ner meddelanden, ofta riktade till sina familjer eller kära. Ett gripande vittnesmål som överlevde brutaliteten. Det är en hjärtskärande studie i mänsklighetens mörkaste tid men också en inblick i hur hopp och kärlek kan finnas kvar även i totalt mörker.

Gården där avrättningarna ägde rum. Inramad av lummig grönska är det svårt att föreställa sig vad som hände här för 80 år sedan.

Det fanns även Kölnerbor som gjorde motstånd, Edelweißpiraterna, var en tysk ungdomsorganisation som bekämpade regimen. Ehrenfelder Gruppe som hade anknytning till denna verkade i Köln, leddes av Hans Steinbrück, och var aktiv under sommaren och hösten 1944. De fick också plikta med sina liv, 13 medlemmar hängdes offentligt den 10 november, helt utan rättegång. Modet att stå upp mot en totalitär regim kostade dem livet.

Vi vandrar åter ut på de mörknande gatorna när kvällen faller. Högt över huvudet blickar Kölnerdomen fortfarande ner på oss. Ouppnåelig, vördnadsinbjudande, stilla, allseende genom historien. Och mer än 750 år senare vakar den fortfarande över Köln.