Slingrande soldränkta gränder, små hantverksbutiker och minimala brasserier inklämda i gathörnen, knotiga hundraåriga olivträd med silvergrå stammar och löv som rasslar i brisen. En romersk amfiteater och resterna av en gammal begravningsplats – det förflutna finns överallt bland de pastellfärgade stenhusen mitt i stan. Ljuset i Arles är vitt, ibland obevekligt som stickande sandkorn, ibland skiftande i regnbågens alla färger och det lockade en gång målarna hit. Och medan vi strosar på gatorna hinner skymningen falla och de första stjärnorna skymta och ljuset omvandlas till violett och blått och sammet.

Första tanken är – nej, jag åker inte till Arles, en stad där tjurfäktning faktiskt förekommer 2021. En sedvänja så vidrig och barbarisk att den borde ha förbjudits för länge sedan. Min kompis och resesällskap insisterar, han har hyrt bil och tänker sig en road trip långt ifrån glassiga Rivieran och Cannes. En nätt liten resa på minst två timmars bilfärd via motorvägen, men resesällskapet är från LA, bilvan och gillar att köra snabbt. Till slut ger jag med mig, Arles är ändå staden som en gång i tiden fick målaren Vincent van Gogh att flytta hit 1888 från Paris, lockad av de intensiva färgerna, det provencalska ljuset, värmen och människorna.

Arles, belägen i departementet Bouches-du-Rhône i sydöstra Provence, är också en stad där seklerna flyter in i varandra och blandas till en gigantisk smältdegel.

Vi parkerar bilen lite utanför centrum och går mot den första sevärdheten. Möts av vittrande pelare och stenkistor i långa rader. Lummiga pinjeträd och cypresser filtrerar solljuset genom lövverket och väver ett skuggspel över en gammal romersk nekropolis eller begravningsplats, Alyscamps, en gång i tiden en av de mest kända i den antika världen. Namnet kommer från latinets ”Elisii Campi” som betyder ”Elyseiska fälten”, platsen dit de döda färdades enligt grekisk-romersk mytologi. De dödas Champs-Élyssées.
Många ville bli begravda här i Arles och på 400-talet fanns det redan tusentals gravar inne på området som låg utanför själva stadens murar. Begravningsplatsen fortsatte att växa och vara populär långt in på medeltiden och nämns även av Dante i hans ”Inferno”, i ”Den gudomliga komedin”. Det var främst en begravningsplats för den högre eliten i samhället liksom senare, under kristendomen, för Arles biskopar.
En rödspräcklig katt slumrar i solen, vaknar till och betraktar oss innan han försvinner in i skuggan bakom en av de mossbelupna stenkistorna. Det är vindstilla, varmt, tyst. Och mycket märkligt att vandra runt på denna plats där tiden tycks har stannat. Numera är platsen med på Unescos världsarvslista och de flesta av de mer välbevarade sarkofagerna har flyttats till Musée de l’Arles et de la Provence antiques. Men fortfarande går det att den gamla medeltidskyrkan Saint Honoratus, ett stort antal kistor längs den trädkantade allén, många utan kistlock, och vittrande pelare.

Arles har en lång och brokig historia. Från början var det en viktig fenicisk hamnstad innan romarna stegade in. Under Julius Caesars välde blev det en romersk koloni där det byggdes stridsskepp som kunde sättas in i kriget mot nuvarande Marseille eller då, den av greker grundade kolonin Massalia. Under Konstantin den store upphöjdes stan till hela Galliens huvudstad och fick tillnamnet Constantina. På 1600–1700-talet blev Arles en ingångsport för fattiga immigranter från Nordafrika som tog sig till Frankrike. Och så sent på 1800-talets slut, hittade en av världens mest berömda konstnärer Vincent van Gogh hit. Här skapade han över 200 målningar och hängde med konstnärskollegan Paul Gaugin, som han senare blev ovän med, på kaféer och i barer. Men det var också här han skar av sig delar av sitt öra och sökte hjälp på sjukhus när han mådde som allra mest psykiskt dåligt.

Arles ligger cirka 7 mil nordväst om Marseille och staden är byggd ovanpå en klippsträckning med vidsträckt utsikt över floden Rhône. Det är också porten till det unika deltaområdet och våtmarken Camargue, med sina flamingo, vita vildhästar och tjurar. Vi strosar långsamt runt i eftermiddagssolen i Arles, förbi konstbutiker, restauranger och den romerska arenan som är en pampig påminnelse om det förflutna. Nuförtiden används arenan, som byggdes på 100-talet f Kr, för tjurfäktning, en sorglig företeelse. Vid ett kafé sitter ett par äldre herrar och dricker var sitt glas pastis. Den ene har grå mustasch och samtalar ivrigt med yviga gester, till synes helt ointresserad av turistströmmen.

I strimmor av vitt solljus som blixtrar till syns historien i hastiga glimtar när du svänger runt gathörnen. Den pampiga arenan. De romerska termerna eller baden. Uråldriga olivträd. Resterna av en romersk teater – Theatre Antique D’arles. Utanför den senare sitter en kvinna och spelar gitarr och sjunger spanska folksånger och på något märkligt sätt passar det in.

Och så går solen ner och skymningen kommer sakta krypande. Gatulivet intensifieras, turister finns det gott om trots pandemin, ur kaféer och barer strömmar musiken, ett skrattande par dansar tätt intill varandra. Mot en mörknande himmel avtecknar sig plötsligt en välbekant silhuett, med fönsterluckor, kafébord och balkonger. Det visar sig vara kaféet som finns med på van Gogh-målningen ”The Starry Night”.

Jag ser ett par ögon lysa ur dunklet, ögon som tillhör en rödspräcklig katt. Han slinker in i skuggorna och blir borta i mörkret.