Ljus och skugga.

Ett gammalt hus med knirrande trappor, stengolv och vitkalkade väggar någonstans i östra Tyskland. Springande fotsteg, fladdrande gardiner och vardagens tunga slit. Ett hem som ser generationer av liv, kärlek, sexuellt utnyttjande, skam, rädsla, död och hopp. Tyska ”In der Sonne schauen” eller ”The sound of falling” är en annorlunda film som handlar om fyra kvinnor som spenderar sina somrar på en gård, de kommer alla från olika tidsperioder och filmen utspelar sig från 1910-talet till nutid. Det är en tung, mörk, stundtals brutal och suggestiv vacker film, där vi hoppar mellan tidsepoker och följer deras öden. Kameran panorerar likt ett spöke i rummen och hoppen i tiden. Regissören Mascha Schilinskis film väckte stor uppmärksamhet under filmfestivalen i Cannes och det är lätt att förstå varför.

Det är mörker, men med strimmor av ljus.

Jag och mitt sällskap har varit och sett den på Bio Fågel Blå på Skeppargatan 60 där biografen legat sedan den öppnade 1926, nyrenoverad 2022–2023. Senare slår tanken mig eftersom jag inte kan få filmen ur huvudet, hur mycket skulle inte husen runt omkring oss kunna berätta? De stora bostadskomplexen, villorna, 1800-talsbyggnaderna, gatorna och gränderna. Skogen, sjön, trädgårdarna. Om de kunde tala, hur skulle historien te sig genom deras ögon.

Finns det en tunn slöja som skiljer oss från alla de generationer som gått före och från de som kommer efter? Och om tiden inte existerar egentligen, skulle vi kunna se tillbaka genom tidsåldrarna och möta blicken från någon som bodde inom samma väggar i ett hus, men för 90 år sedan? Se någon som vandrade fram på en skogsstig för tvåtusen år sedan. Det är svindlande och overkligt, lite science fiction, men fantasin är samtidigt märkligt tröstande.

Jag går ut i trädgården där jag är uppväxt och ser på de kala buskarna, nedvissnade rabatterna, sovande träden. Går jag egentligen sida vid sida med alla dem jag förlorat genom åren – utan att veta om det? Kanske tassar våra hundar strax bakom mig i mina fotspår när jag öppnar dörren för att hämta posten, de stannar till och nosar efter något i vinden. Kanske går mamma bredvid mig och har lagt armen om mig, fast jag kan inte känna värmen, eller orden som hon uttalar.
 
En vindpust rör om i de spirande björkarnas grenar och nuddar vid min kind likt en smekning. Fåglarna sjunger ur buskarna som de gjort i hundratals år och i deras sång kan jag ana viskande röster. Trädgården doftar av regn, jord och våt hund. Kanske är de alla så nära att jag egentligen kan sträcka ut handen och röra vid dem, fast de inte syns. Som om jag kikade genom ett ymnigt snöfall en vinterdag eller en dimridå av regn.

Snart är februari över och vintern ett minne blott. Och ibland under ljusa vårkvällar när himlen är vid och klar, snödroppar och krokus stuckit upp sina huvuden ur det bruna fjolårsgräset, träden knoppas och en sällsam längtan anas i luften, känns tanken inte främmande.  Vårnatten bär på dofter från fjärran, dofter som andas pånyttfödelse, liv, solljus – och hopp.   

Höstregn, nedfallna löv, dimma, ensamhet. Det är höst i Mumindalen och Muminhuset står tomt och ödsligt, omgivet av regn och en vildvuxen, döende trädgård.
November. Bäcken flyter stilla och mörk.
Flera små underliga djur – Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft – går för att hälsa på muminfamiljen, men de är försvunna. Snusmumriken har gett sig av på vandring men kommer även han tillbaka i jakten på en sång. Vid en brygga guppar en övergiven båt.

Det är något alldeles magiskt med ”Sent i november” av Tove Jansson, speciellt med Mark Levengood som uppläsare. Det är en värld jag gärna skulle vilja kliva in i.

Ända sedan mamma dog, alldeles för tidigt, i sviterna av en urusel svensk sjukvård och fruktansvärt inkompetenta läkare så har världen varit grå. Men ibland finns det ljusglimtar i allt det mörka och Tove Janssons underbara böcker är några av dem.

Så när allting är tungt, mörkt och ensamt. När relationer går i stöpet, problem hopar sig som svarta ovädersmoln, vänner försvinner in i det tysta och bortåt, ord förblir osagda som borde ha sagts, saker sägs som absolut inte borde ha yttrats och hjärtan går sönder, när november är grå och regnet faller, då packar jag en väska, tar fram det röda paraplyet och beger mig också mot Mumindalen. Som alla de andra.

I denna sena novembereftermiddag sitter Onkelskruttet på bron och fiskar i bäcken, han mumlar ett lågmält hej när jag går förbi och säger att det nappar dåligt. Filifjonkan slamrar i köket med grytor och pannor och ropar att maten snart är klar, homsan Toft ligger på vinden och läser böcker medan regnet smattrar på taket och Hemulen går runt och funderar på att bygga ett trädhus åt Muminpappan. Mymlan kammar sitt långa hår och drömmer om sommar. Snusmumriken har satt upp sitt tält och ligger där inne i sin sovsäck och lyssnar till höstens alla ljud. En blå glaskula i trädgården speglar de sovande träden. Och Muminfamiljen är ute på havet men på väg tillbaka, det är något alla väntar på.

I denna dimmiga värld fäller jag ihop paraplyet, tar av mig gummistövlarna och ställer dem i farstun, hänger upp den våta kappan på en krok och hittar en vrå i Muminhuset nära en flammande brasa, där det går att vara ensam i väntan på vintern. Kanske till och med gå i ide till april.

Det är en rofylld, vilsam ensamhet och när man somnar är det i drömmar om vinter, fallande snö, återseende av vänner och kära som försvunnit och kanske – vårljus och hopp.

Den fantastiska katedralen, som tog 600 år att färdigställa, avtecknar sig mot en mörk natthimmel likt en gotisk tårtbakelse. Ett stenkast längre bort finns mysiga små restauranger och kaféer, höga moderna glasbyggnader, stökiga bräuhauser där ölen flödar och ljudnivån är öronbedövande, tusentals glittrande ljus och muggar med rykande het glühwein vid julmarknaderna och intressanta museer. Staden Köln eller Cologne är en vänlig stad vid Rhens strand och november är en magisk tid för ett besök.

Högt över våra huvuden avtecknar den sig i ljus och skugga med de två tvillingtornen. Kölns landmärke, ledstjärna, beskyddare. Det är en brokig blandning av fantastisk arkitektur, figurer av helgon, riddare och påvare som blickar ner på staden, utsirade nischer och magnifika glasfönster.

Kölnerdomen har en intressant historia. Katedralen började byggas 1248 men i mitten av 1500-talet pausades bygget – pesten skördade offer, pengar saknades och ritningarna försvann. Det tog 632 år att färdigställa byggnationen där relikerna efter de tre heliga konungarna (de tre vise männen) enligt legenden finns. Under en kort period var kyrkan världens högsta byggnad med två torn som mäter 157 meter vardera. En studie i mänsklig arrogans och ambition? Kanske, men samtidigt ett arkitektoniskt mästerverk. Det sägs att piloter under andra världskriget hade kyrkan som ledmärke och därför undvek att bomba den när resten av staden försvann i ruiner. Och den överlevde även nazismens fasor.

Vädret varierar lite, sol och 17 grader ena dagen, blåsigt och regnigt den andra. I parkerna täcker mattor av gula och röda höstlöv det gröna gräset. Snö kommer, enligt min bekant, bara ungefär vart tionde år. Så vad gör man en dimmig och småregnig dag sent i november i Köln, en tysk stad som känns otypiskt tysk? Den stora turistattraktionen här stavas julmarknad.

Julmarknaderna eller Weinachtsmärkten ligger utströdda likt juveler runt om i staden. Överallt glittrande ljus och ljusinstallationer. Här trängs besökare för att dricka glühwein, äta ostfondue, grillat kött och champinjoner, currywurst –korvar i alla dess former är populärt här – och jordgubbar doppade i choklad, kakor, godis. Vi testar raclette som serveras av ett par herrar från Schweiz som karvar ut stora bitar ost på traditionellt sätt, den smälta osten läggs ovanpå bröd. Här finns också mängder med hantverkare som säljer alltifrån nötknäppare, handstöpta ljus, skira glaskulor, julpynt, träleksaker, strumpor till spel och smycken.  

Cologne är en stad med chokladmuseum och parfymmuseum (tänk födelseplatsen för Eau de Cologne och den välkända 4711-parfymen). Det är en vänlig och ofta flörtig stad. Första kvällen gör jag en kort promenad i kvarteret där min vän bor och letar efter en spårvagnshållplats. De man stöter på denna regniga och mörka novemberkväll är mer än ivriga att hjälpa till och pekar glatt ut vägen. Men Köln har fler strängar på sin lyra.

Stora dunkla salar, upplysta konstverk, färger och bilder som tar andan ur dig. Konstmuseet Wallraff-Richartz visar konst från medeltiden, barocken, men här finns även verk av flera av de stora impressionisterna som Monet och mästare som van Gogh. Perfekt att strosa runt på en ledig eftermiddag.

Betydligt tyngre är NS-dokumentationszentrum där man kan följa Nazitysklands brott mot mänskligheten och vad som hände i Köln under andra världskriget. En smal trappa leder ner mellan de slitna betongväggarna till en avskalad källare där cellerna ligger på rad – det som en gång utgjorde fängelset. Ljus och skugga samsas i stillheten. En gång leder ut till gården där avrättningarna genomfördes, oftast genom hängning, sju personer kunde avrättas samtidigt.  Det är kusligt kliniskt att vandra omkring i underjorden, korridorerna och rummen. Förtvivlan anas i väggarna men dessa gömmer också på andra budskap. Många av fångarna skrev ner meddelanden, ofta riktade till sina familjer eller kära. Ett gripande vittnesmål som överlevde brutaliteten. Det är en hjärtskärande studie i mänsklighetens mörkaste tid men också en inblick i hur hopp och kärlek kan finnas kvar även i totalt mörker.

Det fanns även Kölnerbor som gjorde motstånd, Edelweißpiraterna, var en tysk ungdomsorganisation som bekämpade regimen. Ehrenfelder Gruppe som hade anknytning till denna verkade i Köln, leddes av Hans Steinbrück, och var aktiv under sommaren och hösten 1944. De fick också plikta med sina liv, 13 medlemmar hängdes offentligt den 10 november, helt utan rättegång. Modet att stå upp mot en totalitär regim kostade dem livet.

Vi vandrar åter ut på de mörknande gatorna när kvällen faller. Högt över huvudet blickar Kölnerdomen fortfarande ner på oss. Ouppnåelig, vördnadsinbjudande, stilla, allseende genom historien. Och mer än 750 år senare vakar den fortfarande över Köln.

De är små med stora runda nosar och svansar och omges av allehanda knytt och väsen. Tove Janssons värld är en magisk plats inte lik någon annan. På Muminmuseet i Tammerfors/Tampere kan man för ett ögonblick kliva in i den världen. För övrigt är stan ett charmigt virrvarr av gamla industribyggnader med trendiga barer och kaféer vid floden, vintagebutiker, en saluhall som är Nordens största och saunas.

Trendigt, coolt, puls – en sprudlande tonåring i en gammal sliten kostym. Det är något som stämmer in på Tammerfors. Stan har jämförts med brittiska Manchester och det är lätt att förstå varför. De gamla fabriksbyggnaderna i rött och brunt tegel ligger på rad och inrymmer restauranger, butiker, kaféer och barer. Likadant med Finlaysons bomullsfabrik som grundades 1820 – en gång i tiden Nordens största textilfabrik. Numera ligger här bland annat en stor biograf.  Forsens brusande ackompanjerar lördagshandeln vid ett litet torg där folk köper grönsaker, bröd, piroger, kläder, ett stenkast från en av Tammerfors största saunas eller bastu. Det är juli och +26 grader i skuggan. Vi går på träspångar längs med floden, tittar på folk som sitter och solar och picknickar i gräset och slår oss ner på en bar med utsikt över vatten.

Några timmar tidigare har vi rest från Helsingfors med tåg, något som tar knappt en och en halv timme. Väninnan har påpekat att jag måste besöka Tampere om jag åker till Finland, så därför tar vi oss hit. Eftersom hon har bott i stan tidigare känner hon till den väl och guidar runt, till kända och okända platser. Och den är just så speciell som hon sagt. Världens mig veterligen enda Leninmuseum, dit hinner vi inte. Världens bastuhuvudstad, här finns till exempel 50 allmänna bastur.
Men det är förstås en specifik upplevelse jag inte vill missa.

Det står en staty av mumintrollet i parken utanför den stora moderna glasbyggnaden. Och det är en fantastisk värld som möter besökaren innanför dörrarna, som om man har klivit rakt in i muminböckerna genom en magisk port. Muminmuseet som invigdes 2017 består av 2 000 konstverk och originalteckningar, skänkta av Tove Jansson och är inrymt i Tammerfors Konstmuseums byggnad. En avdelning tillägnas också Tove Jansson själv med verk från hennes liv utanför muminvärlden och fakta om hennes uppväxt och liv.  

Dämpad belysning och lugn atmosfär. En japansk turist studerar förtjust de små teckningarna, ett ungt par fotar, en mamma med son beundrar en uppbyggd värld ur en av böckerna. Små upplysta detaljrika scener liknande tittskåp ur de olika muminböckerna, konstverk gjorda av Tuulikki Pietilä som var Tove Janssons livskamrat, samsas med svartvita illustrationer och teckningar i färg från Tove Janssons mest kända böcker. I taket hänger mängder med glasprismor i rader som blixtrar i det svaga ljuset, symboliserande kometen i ”Kometen kommer”. På en vägg flimrar datoranimerade hattifnattar förbi. Kronan på verket är det blåmålade Muminhuset, fem våningar och två meter högt som gjordes av Tove Jansson, Tuulikki Pietilä och Pentti Eistol. Detaljrikedomen är häpnadsväckande. Där står muminpappan med sin hatt i handen och muminmamman med handväska redo att ta emot den som knackar på dörren. Det är en blandning av lekfullhet och melankoli. Och det är nog just det där sorgsna, vemodiga i muminböckerna som alltid utövat en sällsam lockelse på mig. Med speciella karaktärer som Filifjonkan, Lilla My och inte minst Snusmumriken – en mystisk varelse som gillar att sitta och fiska, spela munspel och att vandra ensam i natten.

Jag skulle kunna gå runt här i timmar, men vi lämnar det svala mörka museet och går ut i solskenet i Tammerfors där vi tillbringar de följande timmarna. Traskar gator upp och ner medan väninnan berättar om stan. Äter lunch, en fantastisk vegetarisk tallrik med enormt mycket mat, på en lite restaurang dit få turister hittar och sedan kollar vi in en bastu. Fortsätter bort mot Finlayson och Tallipiha stallgårdar där fabriksägaren Wilhelm von Nottbeck hade sina hästar. Idag är de gamla stallen omgjorda till idylliska verkstäder och ett kafé.

Och så hamnar vi till sist på baren vid forsen för att pusta ut.

Men mina tankar är fortfarande kvar på vandring inne i mumindalen. Kanske är det Snusmumriken som skymtar förbi i skuggorna nere vid vattnet med sitt metspö.

Enligt legenden spökar det på Nyslott.
När borgen stod övergiven och förfallen på 1800-talet spreds historier om mystiska ljussken som syntes genom de högt belägna fönstergluggarna och som de boende runt omkring lade märke till. Tanken är inte helt osannolik när man står i skuggan av de enorma murarna och blickar upp mot tornen. Slottet vaktar över stan likt en soldat i ständig givakt och kanske anas det förgångnas andar i vindens viskande genom gräset.

Det finns också en legend som handlar om de getter som man höll i borgen för mat. Det fanns svarta baggar och en natt ska det enligt sägnen, vara så att en av baggarna rymde, och sprang runt uppe på en avsats så att han syntes genom fönstergluggarna som en mörk skugga i skenet från eldstaden. Det lär ha skrämt fienden så till den grad, eftersom de trodde att det var djävulen själv som försvarade borgen, att de övergav alla planer på att anfalla.
   Enligt vissa historier ska det finnas andra, okända varelser i Saimaa, bland annat en vattenälva, som vaktar borgen och avskräcker inkräktare. Varelser som skyddar invånarna i Savonlinna mot faror och fiender. Vem vet vad som döljer sig i djupet?

Säkert är att ett besök på Olofsborg är som ett smärre träningspass.
   Uppför branta stentrappor och nerför samma stentrappor. Ut på murarna och runt tornen. Guiden berättar entusiastiskt om tornen, befästningsmurarna, stora salen och den lilla kyrkan som finns i borgen och gruppen springer efter när han sätter av i rask takt och guidar oss runt. Det är +27 grader utomhus och även om det är svalare inne i slottet på grund av de tjocka stenmurarna, svettas alla ymnigt. Förutom möjligtvis guiden.

Nyslott har liksom många andra platser här djupa svenska rötter. Det är en charmig stad vid vattnet, fylld av turister och med en liten marknad där du kan köpa allt ifrån piroger (Lörtsyt) med olika fyllningar till träskulpturer, hemgjorda fiskedrag, kläder, öl, lokala specialteter och böcker. Ett stort antal båtar ligger på rad vid kajen och annonserar om turer ut på Saimen, ungefär som vid Stadgården i Stockholm.
   Det tar ett tag att gå från centrum upp till slottet men vägen löper längs med vattnet, förbi båtarna och en liten minisandstrand för barn liksom diverse olika strandkaféer och glasskiosker. Det är ganska charmigt.

Flera hus och träd skymmer numera borgen men så plötsligt tornar den upp sig i all sin majestät när man svänger runt ett hörn. Historien i kortfattad version – Olofsborg byggdes av Erik Axelsson (Tott) på 1470-talet, han var även herre till Viborgs slott. Gustav II Adolf är en av de få svenska kungar som besökte borgen. Den erövrades så småningom av ryssarna som sedermera övergav slottet.

Men trots krig, umbäranden, oräkneliga kungar, erövrande trupper, sekler och glömska står det envist kvar än idag. Kanske är det faktiskt så att det vaktas av spöken från det förflutna och av de varelser som döljs i de djupa vattnen i Savolaxområdet. När jag lämnar slottet och korsar bron ser jag en plötslig virvel ute i vattnet som om ett stort djur rör sig i djupet. Eller kanske det bara var vinden.

Ett gult trähus med stora blanka fönster och en prunkande trädgård ligger på en liten gågata i Borgå. Kliver man in genom de öppna grindarna står man på en grusgång som leder upp till förstutrappan och huset, Runebergs hem. Det var här Finlands nationalskald, mannen bakom Fänrik Ståls sägner – Johan Ludvig Runeberg – en gång bodde med sin fru Fredrika och sina barn. Numera är det ett museum i hjärtat av staden.

Borgå är en sömnig, pittoresk liten stad nära havet och Pellinge skärgård med vackra gamla träbyggnader, intressanta designbutiker, små kaféer, mycket turister och ett minimalt centrum.  Längs med vattnet kan man strosa och äta lunch eller ta ett glas på någon av de många båtarna som förvandlats till barer och restauranger.

Borgå eller Porvoo som den heter på finska ligger cirka 50 minuters bussresa från Helsingfors och är väl värt ett besök. Här pratar en stor andel av de boende svenska och minnet av en särskild man genomsyrar stan – nämligen nationalpoeten Johan Ludvig Runeberg. För mig har han en särskild plats bland alla barndomsminnen. Mamma läste högt innan man skulle gå och lägga sig (vilket var något som gjordes varje kväll) och det kunde vara allt ifrån Astrid Lindgren och Fem-böckerna av Enid Blyton till Sagan om Ringen, Jules Verne och Viktor Rydberg – eller Runeberg. Jag tyckte att Fänriks Ståls sägner var oerhört spännande.

Johan Ludvig Runeberg föds 1804, gifter sig med Fredrika Charlotta Tengström 1831 och familjen flyttar till Borgå 1837. De får åtta barn – varav två dör i späd ålder. Från 1852 bor de i huset vid Alexandersgatan fram till 1878. 1877 dör han och två år senare hustrun och hemmet omvandlas tidigt till museum. I närheten finns ytterligare ett litet museum som innehåller sonen Walter Magnus skulptursamling (han utbildade sig till skulptör).  Johan Ludvig Runeberg var en man med många strängar på sin lyra, han kom från ett fattigt hem men lyckades få möjlighet att studera genom att bland annat ta arbete vid sidan om som informator, för att finansiera studierna. Han blev så småningom professor och lärare men mest känd är han som författare och för sina dikter, framför allt ”Fänrik Ståls sägner” som gavs ut i två delar. Hans dikt ”Vårt land” som ingår i denna, utgör texten till Finlands nationalsång. Men mer kända för en allmän svensk publik är kanske de underbara dikterna ”Sven Dufva”, ”Döbeln vid Jutas” och ”Lotta Svärd”.

Ett dukat matsalsbord, glasögonen i en monter jämte andra personliga ägodelar, skafferiet med Fredrika Runebergs receptbok, salongen med fönstren fyllda av krukväxter, ett glasskrin där manusskriptet till Fänriks Ståls sägner förvarades och rummet där gäster togs emot, med upphängda rävskinn på väggen och jaktvapen. Ett besök i det Runebergska hemmet är inte bara en fascinerande inblick i diktarens liv utan också ett tidsdokument och en tidskapsel från senare delen av 1800-talet.  

Ute på tomten finns flera ekonomibyggnader och en lunmig trädgård. Prunkande vackra blommor – rosor, schersmin, luktärt – växer i rabatten och ymniga krukväxter tronar som sagt i fönstren, sticklingar från de ursprungliga plantorna. Fredrika Runeberg intresserade sig mycket för odling och trädgården och det berättas att hon under somrarna när familjen flyttade ut till sommarhuset i Kroksnäs tog med alla krukväxter. De var så många att det behövdes en särskild båt för att transportera dem. Men hon ägnade sig inte bara åt hemmet utan arbetade, något som var ovanligt på den här tiden. Hon gav ut två historiska romaner, hjälpte maken med redigeringen av tidningen Helsingfors Morgonblad och blev därigenom en av Finlands första kvinnliga tidningsredaktörer.

Runebergs värld är väl värd ett besök och det är nästan som att man förväntar sig att se honom sitta ute i trädgården när man svänger runt en buske, med penna och pappersark i färd att komponera ett nytt alster.

Det sitter en ung man på en parkbänk och spelar gitarr en julikväll i Villmanstrand. Vattnet speglar solen och molnen likt splittrade skärvor av mörkt genomskinligt glas. Restaurangbåtar med lyktor och kulörta lampor ligger på rad vid den knirrande träkajen som sträcker sig längs med sjön Saimaa.
Det här är Södra Karelen med djupa milsvida skogar, vattendrag och enstaka åkrar, tre mil från ryska gränsen.
Fiskmåsar skriker från en mörkgrå himmel och cirklar runt de gräsbevuxna vallarna vid den gamla fästningen, där minnen av krig, fortfarande tycks sväva likt svarta sotiga silhuetter genom skymningen. Det var länge sedan, men en sådan här kväll känns det förflutna kusligt nära.

Det finns ögonblick som är eviga. Som etsar sig fast på hornhinnan och som man kommer att minnas länge. Det här är ett sådant. En sommarkväll på bryggan mitt inne i Finland, ett stenkast från den mörka sjön, spelar den unge killen, som visar sig vara omkringresande musiker och kommer från Polen, gitarr, ackompanjerad av myggornas sång. Vattnet kluckar mot stranden och den ljusa sommarhimlen välver sig över våra huvuden. Musiken ljuder genom kvällen i osynliga moln av silver. Det är en sommarkväll så vacker som den bara kan vara i Norden, där nätterna fortfarande är korta men hösten ändå anas som en kall vindil.

Jag sitter nere vid Saimaa, Finlands största insjö. Eller Saimen på svenska. Den är Europas fjärde största och har en hisnande storlek på 400 kvadratkilometer, går 200 kilometer in i landet i en sönderskuren kedja av vattendrag. Men mer om den senare. Under dagen har jag besökt sandskulpturerna nere vid stranden och klättrat upp mot fästningen i högsommarvärme. Mycket är stängt eftersom det är sen söndagseftermiddag när jag kommer med tåget från Tampere/Tammerfors. Men det går ändå att strosa runt inne på området vid den gamla befästningen som markeras av gräsbevuxna vallar och bastioner. Två kanoner står kvar och pekar ut mot vattnet. De gamla byggnaderna, de flesta från den ryska perioden, inhyser numera tre museer, hantverksbodar och en restaurang. Här finns även en ortodox kyrka. Det är tyst och stilla, bara enstaka turister.

Lappeeranta eller Villmanstrand, som grundades officiellt 1649 av Per Brahe den yngre, ligger nära den ryska gränsen och Viborg. Staden benämndes redan på 1500-talet som en marknadsplats men det var under 1700-talet som den fick sin stora betydelse som befästningsstad under krigen mot Ryssland.

– Jag är glad att jag snart kommer att lämna Villmanstrand, säger en ung kille som sitter i kassan i mataffären och slår in mina köp. Hans mamma är svensk, pappan finländare, och planen är att studera i Lund till hösten. Han är trött på den ganska sömniga staden och hoppas på något bättre. Men, frågar jag, är folk oroliga för ryssarna så här nära gränsen? Spelar det in i beslutet? Njae han tänker inte så mycket på det, men visst finns det många som är oroliga och noga följer utvecklingen.

Efter Sovjetunionens fall blomstrade gränshandeln i Villmanstrand, då många ryssar reste hit för att shoppa och festa, men numera är gränsen av förklarliga skäl stängd. En kvinna jag möter på bussen en dag senare från Lappeeranta berättar att hon tog motorcykeln till gränsen förra året. Istället för bilköer som man kunde se före kriget i Ukraina var det alldeles tomt, välbevakat men öde.

Området har en brokig historia. Om vi tar några kliv bakåt i tiden – närmare bestämt cirka 300 år då hattarna satt vid makten i Sverige – utkämpades de svensk-ryska krigen här under 1700-talet. Vid det förödande slaget vid Villmanstrand den 22 augusti 1741, då Ryssland under ledning av en general Peter von Lacy anföll staden i en överraskningsattack, förlorade Sverige närmare 2 000 man. Ryssarna betydligt färre. Slaget var en katastrof och drygt ett år senare tvingades man kapitulera och Sverige förlorade stora delar av Karelen till Ryssland. Nuförtiden täcks delar av området vid befästningen som vittnar om de oroliga tiderna, av gräs och buskar. I solen nära resterna av muren sitter en familj och har picknick med utsikt över hamnen. Turister strosar in i de små hantverksbutikerna eller tar en titt på minnesmonument och byggnader. I fjärran syns det glittrande blå vattnet.
Idylliskt, fridfullt.

Det är först när skymningen faller då allt sveps in i ett svagt rökgrått ljus och horisonten mellan himmel och sjö suddas ut, som även gränsen mellan det förflutna och nutid blir transparent. Dåtiden kryper närmare i skuggorna. I Villmanstrand finns olika minnesmärken tillägnade de soldater som stupade i kriget 1741 men även de som dog i inbördeskriget 1918. Ukrainska flaggor syns numera lite överallt jämte de finländska. Men jag undrar om det är ett bedrägligt lugn som råder. Ryssland är fortfarande lika nära.  

Små lummiga krigskyrkogårdar, soldränkta monument som minner om de stupade, oändliga rader med vita kors vid Omaha beach och långa vidsträckta stränder där de allierade landsteg den 6 juni 1944. Överallt kransar med röda vallmoblommor av plast eller tyg. Det är 80 år sedan D-dagen i Normandie. I ett Europa präglat av främlingsfientlighet, antisemitism och högerpopulistiska partier, är det viktigare än någonsin att minnas vilka mörka krafter de som stupade stred emot.

Den vilar halvt dold av lummiga buskage nära landsvägen. Kyrkogården Cimetière Militaire Britannique i byn Hermanville-sur-Mer, belägen cirka 13 kilometer från Caen. Solen skymtar fram i glimtar denna varma julidag och de många vita gravstenarna – över 1000 stupade soldater är begravda här – kastar långa skuggor över gräsmattan. De döda som sover under marken är unga, de flesta mellan 20-25 år, några ännu yngre. En gravsten är prydd med en davidsstjärna. ”H Rosenberg served as 13106628 trooper R Russell”. Han stupade den 19 juli, 21 år gammal. På 20-årige D J Trumans grav står det ”It’s hard to know you have left us, but we shall always remember your smile”. Hjärtskärande. Flera rader av gravar saknar namn, det är okända som gravlagts, vid en sten sträcker en röd rosenbuske ymnigt ut sina grenar.
 Vinden sveper genom buskar och träd och får löven att susa. För ett ögonblick känns det som om någon står bakom ryggen och viskar något knappt urskiljbart. Viskar om att minnas. Minnas namnen på de som dog och vad de kämpade för.
Det förgångnas röst.

I skuggan av det franska nyvalet till parlamentet där högerpopulistiska Nationell samling knep majoriteten i första omgången, ger oss vi ut på en resa i andra världskrigets fotspår. Hela Normandie är fullt med minnesmärken från D-dagen den 6 juni 1944. I en av de största krigsoperationerna i modern europeisk historia landsteg 150 000 soldater från främst Storbritannien, USA och Kanada längs kusten i Normandie i det som kallas Operation Overlord. Det började redan vid midnatt då glidflygplan landade intill Caen-kanalen för att säkra flera broar, först ut var den så kallade Bénouville-bron, sedermera Pegasus-bron. En fullskalig attack skedde i gryningen vid framför allt fem stränder – Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword. Siffrorna går isär över hur många som dog den där första dagen, men en siffra som dyker upp är 4 414 stupade allierade och mellan 4 000 och 9 000 tyskar. Totalt dog 73 000 allierade under slaget om Normandie och cirka 20 000 franska civila.

Den är skör med tunna ljusröda kronblad och växer i skira klungor i dikesrenarna vi kör förbi. Den röda vallmon blev redan efter första världskriget en symbol för hågkomst och för att hedra de som dött i kriget. I skyttegravskriget när granat- och artillerield trasat sönder jorden och förvandlat allt till öde lerfält, spirade vallmofrön när kriget äntligen var över. Dödens fält förvandlade till röda vallmofält. I Frankrike ligger det kransar och vallmoblommor vid alla minnesmärken. Så även vid British Normandy Memorial i byn Ver-sur-Mer.

Det är tyst och stillsamt när vi besöker platsen. Vi har kört förbi böljande gyllene sädesfält, ängar med betande kor och byn med sina små stenhus och ett nybyggt brasserie på vägen. Minnesmärket tronar högt uppe på en kulle och liknar ett grekiskt tempel. Men det invigdes för bara tre år sedan, 2021. Regnet hänger i luften och molnen ser hotfullt mörka ut över närbelägna Gold beach borta vid den ljusa horisonten som smälter ihop med havet. Vågorna där ute går höga och slår in mot sanddynerna. Platsen där soldaterna landsteg den där kaotiska morgonen för så länge sedan.
De höga vita pelarna i det gigantiska monumentet är fulla med namn – totalt 22 442 män och kvinnor, sjukvårdspersonal och soldater under brittiskt befäl som förlorade sina liv under slaget om Normandie 6 juni till 31 augusti. Lagom inför 80-årsminnet har en särskild installation ”Standing with giants” skapats, bestående av 1 475 mörka människolika silhuetter som placerats ut i omgivningarna och i det höga gräset i den sluttande terrängen. Figurerna symboliserar de soldater som stupade den 6 juni. Här finns även två sjuksköterskor, Mollie Evershed och Dorothy Field, som dog när de räddade 75 personer från ett sjunkande fartyg som transporterade sårade. Vid små plaketter vid varje silhuett kan man läsa namnet på de stupade. Ibland kan man se svartvita foton.
Regnet börjar falla och några besökare tar fram paraplyer. Vinden drar viskande genom gräset. De små konstgjorda vallmoblommorna lyser illande röda.

Det har gått 80 år sedan alla dessa unga män och kvinnor gav sina liv för att försvara frihet och demokratiska värderingar, men i en värld som fortfarande präglas av krig, konflikter och oroligheter känns alltihop obehagligt aktuell. Hur hade Europas framtid sett ut om D-dagen misslyckats? Om Hitler hade vunnit kriget? Vad hade hänt om ingen hade stått upp mot Nazityskland?
Vinden talar med det förgångnas röster, viskar till oss att minnas och aldrig glömma vad de som dog här stred för.