vacation

Lysande Lille i mars

Publicerad av

0

Trånga gränder, vackra palatsliknande byggnader, konstmuseer, teatertorget, chocolaterier och små restauranger som ligger inklämda vid Grande Place. Om Paris är en gammal dam som åldrats med värdighet är Lille den yngre, spralliga systern i norr med flamländsk charm. Och i slutet av mars svävar ett vårliknande skimmer över floden, husen och parkerna när lamporna tänds i skymningen.

”Det här är det bästa chocolateriet i stan, här måste ni gå in”. Det är en liten åldrad och böjd dam iklädd klänning, skor och kappa med slöja som hojtar till oss när vi stannar till vid ett skyltfönster på en av gatorna i centrum.
”Den har tillhört samma familj i generationer, kvaliteten är så mycket bättre än någon annanstans. De har gjort choklad i 100 år”, säger kvinnan och ler spjuveraktigt.

Och butiken ser ut att göra skäl för sitt goda rykte, fönstret är fullproppat med ljuvliga praliner i alla former, färgglada ägg och djur i choklad – påsken är bara ett stenkast runt hörnet.

Men det här är ingen enstaka händelse, att någon stoppar oss på gatan för att prata bort en stund. Lille-borna är vänliga, nyfikna och intresserade av turister. Från den äldre damen till den unga killen i kvartersbutiken som undrar hur det är att bo i Sverige, som säger att han gärna vill åka dit, och stoppar upp hela kön för att prata bort en stund.

Lille har en alldeles egen puls som är oemotståndlig. Turisterna strosar runt och beundrar de vackra, ibland nästan överdådigt utsmyckade, byggnaderna vid Grande Place och Gamla Börsen liksom teatern så här en solig onsdag i mars. Smala gator övergår i kullerstensgränder som leder in bland äldre hus i de gamla delarna av staden. Här finns trendiga små konstbutiker, barer, kaféer och restauranger. Intressanta museer. Här föddes ikoniske presidenten tillika motståndsmannen under andra världskriget, Charles de Gaulle, och huset på 9 rue Princesse där hans morföräldrar bodde, är öppet för besökare. När skymningen faller blir skuggorna längre men även utanför högsäsong fylls gatorna av prat och skratt. Några tappra själar sitter ute och dricker vin, med tjocka filtar, infravärme utomhus är förbjuden i Frankrike på restauranger. Och nätterna är fortfarande kalla.

Även Lille besöks i jobbsyfte eftersom det är mässan Series Mania, men vi hinner med goda luncher och middagar, gott vin och öl, ostron, pommes frites, flamländska specialiteter och våfflor. Kollar in butikerna och de pampiga husen, slingrande gränderna och folklivet.

Ett hopp till sista dagen innan hemresan. Vi strosar mot det gamla citadellet som ligger omgiven av gräsmattor och buskar alldeles vid floden. Allting sjuder av liv, våren har redan kommit och skira blommor i olika färger börjar synas. Ett hav av påskliljor täcker dikesrenar och grässluttningar nere vid vattnet. I vårsolen promenerar par, hundägare, turister, föräldrar med barnvagnar. Då och då syns enstaka joggare. Vi hittar en underbar liten båt som utgör kafé och ligger förtöjd vid kanalen, ”Le Bus Magique”. Och magiskt är rätta ordet. Kulörta lampor sträcker sig runt relingen, grovt tillhuggna träbord och trädgårdsstolar i pastellfärger utgör möblemanget. På varje stol hänger en nyskriven dikt, del av ett pågående konstprojekt. Beställer göra man en trappa ner och vi väljer en sorts quesadillas, gjord av en fransk crèpes och fylld med grönsaker och sås + sallad. Ljuvlig.

Det blir några timmar i solen, men när sedan skymningen sänker sig tänds de kulörta lamporna. Och Lille är lysande i dubbel bemärkelse denna marskväll.

Turer i Bernalperna

Publicerad av

0

Det är som öppningsscenen ur Sound of Music.
Höga snötäckta berg, glasklara bergssjöar, blommande ängar, glaciärer och en oändlig himmel som välver sig över huvudet. Ljudet av kornas råmanden och koskällor. Synen av murmeldjur som plötsligt sticker upp huvudet ur marken. Det är sagolikt vackert i bernesiska alperna där du bland annat kan ta linbana/tåg upp till en av Europas högsta toppar Jungfrau.

Det simmar ett antal koikarpar, skimrande i orange och guld, i det grumliga vattnet i dammen.
Små vattenfall, släta grå stenar, lummiga buskar och smala broar gör den japanska trädgården som kallas ”Garden of friendship” och är belägen nära en liten katolsk kyrka vid Hotel Interlaken, till en tillfällig oas. Jag pustar ut i skuggan och svalkan av miniatyrvattenfallet efter att ha varit uppe i ottan och tagit tåget från Montreux. Ute på gatorna har temperaturen klättrat till 26–27 grader och mer.

Byn Interlaken är belägen på ett näs mellan de turkosblå sjöarna Thun och Brienz i Berner Obenland. Området domineras av bergen Eiger, Mönch och Jungfrau och lockar årligen tiotusentals turister och extremsportare. Här finns oändliga möjligheter att prova på allt ifrån kayaking och forsränning till paragliding och fallskärmshopp.
Det är en charmig stad med typiska schweiziska stenhus med överfulla blomlådor och målade fönsterluckor. Överallt på gator och i gränder, mellan hus och uteserveringar, trängs givetvis turister. I en stor park nere på gräsmattan sitter folk och picknickar, leker med sina hundar och barn och kopplar av med en bok. Samtidigt som det landar några paragliders i bakgrunden.
Med sina blommande planteringar och berg i bakgrunden ser hela byn ut som ett vykort.

Interlaken lockar årligen mängder med turister inte minst genom sitt utbud av olika extremsporter

Jag hinner med en av de sista turerna med linbanan uppför byns eget berg Harder Kulm, cirka 1322 meter, där utsikten över området är storslagen i kvällssolen.
Övernattar på ett litet och charmigt, men extremt lyhört B&B Alphorn i Interlaken West. Här serverar ägarinnan en överdådig frukost komplett med ett kokt ägg som ser ut som schweiziska flaggan (Schweiz nationaldag den 1 augusti är bara två dagar bort) och bjuder på macaroner när man checkar ut.
Stan är ju egentligen bara ett tillfälligt stopp, det är Grindelwald, en cirka 40 minuters tågresa bort, som är målet…

Från Harder Kulm väntar utsikt över flera sjöar och berg
En trevlig frukost på Hotel Alphorn

Det är nu Sound of music kommer in.

Jag har klivit av vid stationen och promenerar snabbt genom staden. Så småningom sitter jag i linbanevagnen och vyn genom dess rutor på väg upp till stationen First på 2 163 meters höjd, på berget Schwarzhorn, är enastående. Resan tar 25 minuter och då och då stannar liften till av oklar anledning och blir stående. Berg och smaragdgröna ängar anas utanför fönstren. Små hus klamrar sig fast längs med sluttningarna.

Väl uppe finns det en rad olika vandrings- och hikingleder att välja mellan, en av de mest slående – och mindre ansträngande – går till vackra Bachalpsee. En nybyggd turistattraktion – First Cliff Walk är inte för personer med anlag för höjdskräck. Den ligger precis vid restaurangen och består av en lång hängbro av metall som löper runt klippan med stupet rakt under. Hisnande eller avskräckande beror på hur man ser på saken. Tjuten från en del turister talar sitt tydliga språk.

Osannolikt vackra vyer uppe i bergen

Grindelwald med omgivningar är en fascinerande plats. Från bygatan ser du tydligt flera av bergen; Wetterhorn (3708 m), Mettenberg (3104 m) och den norra sidan av Eiger (3974 m). Turismen i byn har funnits länge, redan på 1700-talet kom besökare hit för att njuta av bergsluften och de vackra vyerna och visades runt av lokala bergsguider i området.
Vi gör ett hopp framåt i tiden till 1894. Då samlades järnvägsingenjörer och politiker på ett hotell i byn och vid mötet framfördes tanken att bygga en järnväg hela vägen upp till berget Jungfrau, 4 150 meter högt. (Man hade redan anlagt Wengenjärnvägen till Kleine Scheidegg-stationen på 2000 meters höjd.) En del skrattade ut ingenjören som kommit med idén och menade att det var omöjligt. Men han var envis.
Och 16 år senare var rälsen lagd och järnvägen klar.
Tåget finns kvar men i fjol invigdes nya linbanan Eiger Express som tar dig hela vägen upp till Eigerglaciären. Det hölls en folkomröstning innan den nya liften byggdes vilket inte är ovanligt i Schweiz och en majoritet av invånarna stödde konstruktionen av den nya banan. Nu gör man reklam för att det tar 15 minuter upp till ”The top of Europe”.

  • Söta hus i Grindelwald
  • Europas vackraste minigolfbana?

Men Jungfrau och Eigerglaciären får tyvärr vänta till en annan gång. Jag är kvar vid First och strosar runt i landskapet. Njuter av de sagolika blommande alpängarna med sin myriad av växter och djur, imponerande vattenfall, ett antal murmeldjur som sticker upp sina huvuden ur marken och de höga bergen runt omkring.

Solen är varm och en stilla bris fläktar när jag kommer högre upp. Vattenfallet på ena sidan kastar sig nerför bergssluttningarna och har grävt en djup fåra i bergssidan. Vattendroppar stiger som imma genom luften. Jag tar en paus i värmen. Svänger runt en krök och så ligger den glasklara sjön plötsligt där och speglar molnen, bergen och himlen.

Man får bita sig i tungan för att inte börja sjunga ”The hills are alive” och dansa ut på ängen…

Den eleganta damen vid Genèvesjöns strand

Publicerad av

0

Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.

Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar.
Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes.
Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.

Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.

Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action.
Sådan tur har inte jag.
På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien.
Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.

En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.

Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.

Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.