På besök i neandertalarnas dal

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.

Darth Vaders mask i Lyon

Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer.
   Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.


 Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden.
    Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.

   Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan.
   Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.

Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.

Stjärnkock och legend, Paul Bocuse.

Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.

– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.

Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan.
   Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.

En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.

På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé.  
   Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.

Från Göteborg till Fredrikshavn

Oändligt kvicksilverfärgat hav och här och var små ödsliga gråskimrande kobbar och skär täckta av lavar och vindpinat gräs. Oktobersolen som går ner i havet och färgar horisonten gyllene och isande klar likt glas. En vind som för med sig doften av salt. En fiskmås ödsliga skrik. Och svaga röster från länge sedan som viskar i vinden.

Det har gått lång tid sedan jag skrev på bloggen senast och det var länge sedan jag var ute och reste enkom för nöjet att få resa och upptäcka nya platser.
Men nu påbörjas en resa från Göteborg till Fredrikshavn i Danmark, som ska gå via Aarhus (europeisk kulturhuvudstad) och Egtved ner mot Tyskland och Flensburg, sedan Bryssel och söderut. Första etappen på resan blir att ta färjan, Stena Line, mot norra Jylland. Detta med kryssningar har aldrig riktigt varit min melodi men efter att de senaste två åren besökt en väninna i omgångar på Åland har jag ändå börjat gilla de små båtarna på 2-3 timmar som går mellan Kapellskär och Mariehamn.

Utsikt från färjan i Göteborgs hamninlopp.

Mellan Göteborg och Fredrikshavn tar det tre och en halv timme. När vi lägger ut står ett tappert gäng (mest turister och barnfamiljer) uppe på däck för att se hur ett soldisigt Göteborg försvinner i fjärran.
Det är oktober och egentligen kallt men just denna dag känns det som brittsommar.
Det dova ljudet av motorerna hörs knappt men känslan av att båten är i rörelse fortplantas snabbt upp genom färjan likt ett vibrerande monotont surrande bakgrundsljud. Några sitter och halvblundar i solen. Vågorna slår mot fören.

Medan det ofta är en brokig skara som åker färjan till Åland verkar passagerarna på Stena Lines färja består av två distinkta sorter; lastbilschaffisar på väg till och från Danmark/Europa som sitter och halvsover i fåtöljer och barnfamiljer.
De förra är tysta och ganska försynta, de senare outhärdliga.
Det mesta är lite slitet, sjavigt, från de röda snurrfåtöljerna och den turkosblå (?) heltäckningsmattan i ”baren” till de något trötta salladerna, bullarna och korvarna som man kan köpa för hutlösa priser i restaurangen. Jag tar en liten påse chips (19 spänn) och chipsen smakar gamla och lite ”sega”. Korven vågar jag mig inte på.

Mestadels barnfamiljer…

Resan över känns oändlig. Och jag undrar hur det var för de som lämnade Sverige med kurs mot Amerika för 150 år sedan. Som tog färjan från Göteborg till England för att sedan fortsätta mot det förlovade landet. Båten såg annorlunda ut, kläder, tro, vardag och levnadsvillkor var långt ifrån våra tankegångar. De flydde fattigdom, svält och misär, ibland religiöst förtryck i hopp om ett nytt liv. Inte så annorlunda mot de som idag flyr över Medelhavet och som vi föraktar så och stänger gränserna för.

Utvandrarna. Det känns som om man nästan kan se dem i det dimmiga diset som stiger upp i kölvattnet av färjan. Skepnader från det förgångna som färdas över samma vatten som vi gör idag. De mörka kläderna, rutiga sjaletterna, de snoriga näsorna, leende ansiktena, oroliga ögonen, skrikande småbarnen. Som om deras röster blivit kvar, svävande över vattnet i många årtionden som ett evigt eko över havet, som var detsamma även för så länge sedan och som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta och våra drömmar bara minnen i vinden.

I den glödande solnedgångens dans över vågorna kan jag känna deras hopp, drömmar, förväntan över en bättre framtid men också rädsla och oro för det nya och hur de skulle bli emottagna. Deras resa var så lång och så osäker. Hur mycket längtade de tillbaka? Hur bra blev deras liv?

Fredrikshavn/Fredrikshamn i oktober. Ganska ödsligt.

Jag anländer till ett Fredrikshavn insvept i dimma och folktomma mörka gator med svaga gatlyktor och upplysta skyltfönster som de enda ljuskällorna. Fredagskväll i oktober andas lugn och tysta sovande hus. Fullmånen lyser som en lampa på himlen. Ett fåtal ställen är öpnna – ett ställe som serverar smörrebröd och en irländsk pub. Jag väljer den irländska puben och får fantastisk mat. Prat och skratt i baren från alla som är ute. Det är trots fredagskväll och snart Halloween.

Men själv hör jag rösterna från havet ännu eka i öronen.

Redwoodskogarna i Kalifornien


Mitt förra blogginlägg slutade abrupt i Portland, Oregon så jag tänkte försöka publicera de inlägg jag missade.
Vi tog en lång tur genom Kalifornien, till San Francisco och LA innan hemresan från SF.
Längst upp i norra Kalifornien besökte vi Redwood National park. Parken är 8 mil från norr till söder och täcker en yta av ca 115 km².
Redwoodträden tillhör en art som kan bli mycket höga och stora, ett träds diameter varierar från 8 meter till 20 meter i omkrets. De är mycket gamla och har funnits på jorden sedan förhistorisk tid.
Stora, majestätiska, uråldriga sträcker de sig upp mot en blek himmel, delar av urskogen utgjorde kulisserna när George Lucas spelade in Star Wars 3 – det var där ewokerna gömde sig. Även en av Jurassic Park filmades här…
Man känner sig liten. Och ödmjuk i sällskap av sådana jättar…