Resor

Katten och månen i byn nära Béziers

Publicerad av

0

Slingrande soliga gränder med prunkande bougainvillea och blått gullregn i bortglömda byar. En ravin i bergen där floden Orb forsar fram på sin resa mot havet, loppisar, fiskmarknader, restauranger mitt ute i ingenstans, marockansk tagine, ostron, lokala ostsorter och lummiga vingårdar. I södra Frankrike målas sommardagarna med starkt lysande färger, men när skymningen faller kan en by förvandlas till en magisk plats för fest och dans under den sammetssvarta natthimlen.

Katten sitter i solen och stirrar på oss, tvättar utstuderat långsamt ena tassen och slinker sedan vidare in i skuggan i gränden. Hemlighetsfull som katter tenderar att vara. Vi träffar en äldre man som är på väg åt andra hållet på morgonpromenad med en baguette under armen, han hälsar glatt med armarna utsträckta och ler när han ser vinet vi bär på. Själva har vi nämligen av en slump ramlat in i en liten cave du vin klockan 10.00 på förmiddagen en fredag och blivit bjuden att provsmaka alla lokala vinsorter som finns av en äldre och mycket entusiastisk herre som frikostigt häller upp i glasen.
Mitt resesällskap ser nöjd ut, själv känner jag mig salongsberusad en halvtimme senare. Och givetvis kan vi inte motstå entusiasmen hos ägaren och har köpt med oss tre flaskor av diverse sorters vin som klirrar glatt i väskan när vi promenerar hemåt.
Men byn rustar till fest på kvällen och ingen verkar bry sig nämnvärt.

Det är en liten sömnig men charmig by med gamla, vackra stenhus, några få restauranger (alla har utomordentligt god mat), en slaktare, ett bageri, en kyrka, en vinkällare/vinbutik eller cave du vin, Mairie, ett museum, ett postkontor och lokala baren. Första gången jag åker hit i slutet av juni och besöker väninnan är det oerhört varmt nere vid Medelhavet, men vi tillbringar några underbara dagar då hon tar med mig på upptäcktsfärder runt om i landskapet kring Béziers i södra Frankrike. Till vermouthfabriken Maison Noilly Prat och mysiga hamnen i Marseillan, till Sérignan med små gränder och charmiga restauranger vid floden Orb, till sandstränder vid Medelhavet och väninnans hund Bonzo plaskar glatt runt i vattnet. En kväll äter vi på en liten restaurang mitt ute i ingenstans i en lummig trädgård nära ett fält där maten lagas i festivalliknande små skjul och vi sitter på träbänkar. Allt är utsökt.  

Ia och Bonzo i Béziers
Fantastisk mat finns överallt.
En liten restaurang mitt ute i ingenstans.
Katedralen i Béziers.
Vermouth kan köpas i Marseillan.

Och vi besöker en av de äldsta franska städerna Béziers för att bland annat se den imponerande katedralen Catedral de Saint-Nazaire de Béziers. Den byggdes på 1200-talet på en plats där det lär ha legat ett antikt romerskt tempel, efter att den tidigare kyrkan förstördes och brändes ner 1209. Det var när den romersk-katolska kyrkan förföljde katarerna vilket resulterade i en fruktansvärd plundring och massaker i staden. Enligt sägnen ska invånarna ha vägrat att lämna ut dessa vilket resulterade i att 20 000 människor mördades – män, kvinnor och barn – till och med präster. Korsfararna lär ha frågat hur man kunde skilja katoliker från katarer och den påvliga legaten Arnaud Amaury ska ha svarat: ”Döda dem alla – Herren kommer att känna igen dem som är hans.” Religiös förföljelse i sin prydnad.

Än idag kan man stundtals känna historiens vingslag vila tung över Béziers och samtidigt, finns där en ljusstråle av hopp, nämligen det civilkurage befolkningen visade för 800 år sedan när de vägrade utlämna de som förföljdes på grund av en annan tro.

Lite senare i början av augusti, återvänder jag tillsammans med mitt resesällskap, och vi upptäcker fler platser. En tur upp till bergen och ravinen Gorges d’Héric i bergsmassivet Caroux, känd för sin natur med bäckar, vattenfall och naturliga pooler och närliggande medeltida byn Olargues som anses vara en av Frankrikes vackraste. En annan dag, ett stopp av tillfälligheter i byn Clermont-l’Hérault, med en fantastisk kyrka, statyer, vackra prunkande buskar och underbar crèpes. Ett intressant besöksmål är Pézenas, som en gång i tiden utgjorde den politiska huvudstaden i Languedocregionen och var en viktig handelsstad. Här trängs konstnärer och traditionella hantverkare, antikaffärer och loppisar på rad. Kanske vandrar Molières ande före på gatorna, den berömde dramatikern och skådespelaren tillbringade nämligen flera år i Pézenas på 1650-talet, när han inte var välkommen i Paris. Tyvärr är det mesta stängt när vi anländer på kvällen, men maten som intas på en liten lokal restaurang är god, vinet är fantastiskt och musiken flödar ur gathörnen. Det är som en palett av intensivt självlysande färger, denna region där Béziers och den lilla byn är belägen, i Occitanien och Languedoc-Roussillon, Frankrikes sydöstliga gräns mot Spanien.

Byn Clermont-l’Hérault
Pézenas.

På kvällen när vi återvänder till vår by stundar det festligheter. Nästan alla vägar är avspärrade vilket orsakar allmän förvirring och kaos, men det är lite typiskt franskt. Folk parkerar där de hittar ett utrymme, må så vara på en trottoar, någons tomt eller halvvägs ut i gathörnet. Utanför borgmästeriet dukas det upp på långbord med vita dukar. Det är musikfestival och mat, liveband och upptåg. Tidigare under dagen har det anordnats så kallad tjurrusning genom byn. Något som kanske inte är min melodi, men tack och lov skadas ingen i dessa traditionella upptåg – varken mänskliga deltagare eller ännu viktigare, tjurarna.

På kvällen är alla där – ungdomar, par, hundar, bebisar, äldre, familjer, ensamstående, turister, och en och annan katt. Det sjungs med i refränger och dansas. Det äts, skålas och skrattas. Det är över 25 grader ute när klockan är 01 på morgonen.
   Jag och resesällskapet spontandansar under natthimlen och natten som sänker sig är just så varm och sammetsliknande som den bara kan vara vid Medelhavet i södra Europa i augusti. Över hustaken svävar månen, stor och gyllene och skuggan av en katt försvinner in i mörkret.

Cikadornas sång i den keltiska byn där tiden stått stilla

Publicerad av

0

Ett glittrande blått Medelhavet i kvällssolen, vingårdar och vackra bergsbyar. Södra Frankrike är ett mecka för alla som älskar sol och bad – men bjuder på mycket annat för de som vågar lämna trängseln på playan. För de som vill utforska det dolda i ett landskap som sjunger med de förgångnas röster.


De spelar från buskar och snår och ljudet är öronbedövande när vi efter en resa på slingriga vägar förbi sovande små byar äntligen kliver ur bilen. Cikadorna. De hälsar oss välkomna.

Det är en 20 minuters biltur från Béziers i södra Frankrike till den gamla befästa keltiska staden Oppidum d’Ensérune, som grundades 575 f. Kr. och 2 500 år senare tar emot turister och besökare från hela världen. Vi har på vägen hit passerat lummiga vinodlingar, dammiga bensinstationer (varav vi stannade till vid en för att fylla på bensin, småprata och bli bjudna på kaffe), små byar och skjul med vägförsäljning av allt från meloner och tomater till hemmagjord Sangria.

Långsamt blir det brantare, torrare, terrassodlingar, sluttningar och smalare vägar. Vi är till slut uppe på en kulle med milsvid utsikt över åkrar, skogar och ängar. Platsen bjuder på magnifika vyer över den solfjäderformade numera torrlagda dammen,”étangen”, nära byn Montady. Solen steker från en molnfri himmel och temperaturen har klättrat till över +35 C. Vi lämnar bilen och tar oss till fots uppåt på en minimal, krokig stig som leder förbi cypresser, oliv- och pinjeträd och stenrösen till ljudet av cikadornas sång.


Sol, skugga och insekter som svärmar runt våra huvuden. Det är en kort bit upp till entrén men vi stannar ändå till för att dricka vatten och vila. Längre upp på de branta sluttningarna väntar en överraskande syn. Här slumrar resterna av en keltisk boplats i solen och hettan och drömmer om det förgångna.

Inträdet till området är inte dyrt och i priset ingår ett besök på museet. Här kan du se vad de arkeologiska utgrävningarna, som startade redan 1909 (boplatsen upptäcktes på 1850-talet) avslöjat om de förflutna. Det är en stor stad som breder ut sig här uppe, vars ruiner så här 2 000 år senare, fortfarande är synliga mellan träd och buskar. Bostäder ligger på rad i solen, nekropolen eller kyrkogården utgör ett eget område, här finns förvaringskammare för spannmål och mat, hantverks- liksom nöjeskvarteren och rester av tempel. Är du högst upp på kullen ser du bort till Pyrenéerna och Canal du Midi på ena sidan och Caroux-massivet och Medelhavet på den andra. Själva museet är inrymt i Villa Maux, som byggdes mellan 1911 och 1914, och visar den viktiga roll som oppidumet spelade under forntiden. Staden var belägen invid den romerska vägen Via Domitia som förbinder Italien med Spanien och flera keltiska, grekiska, iberiska och romerska föremål har grävts fram av arkeologer. En oljelampa, mängder med urnor och förvaringskärl, delar av statyer och vardagsföremål.


Väl tillbaka i hettan igen efter det luftkonditionerade och underbara svala museet vandrar vi runt på de små sluttningarna. Stannar till och sätter oss vid en bänk under cypresser och olivträd. Insekter surrar i snåren. Här och var syns rester av väggar, rum och härdar som en gång i tiden utgjorde hem för de som levde här för flera tusen år sedan. Här lagade människor mat, här levde de och sov, här födde de sina barn, skrattade, ängslades, slogs, dyrkade sina gudar och begravde de döda. Och när vinden leker i pinjeträden kan man nästan höra deras röster viska svagt i brisen. Ständigt ackompanjerade av cikadornas musik.

En cikada lever under jord som nymf i många år, men som vuxen i solen bara några få veckor. Vi hör deras eviga sång ljuda ur buskar och snår och det känns som om de spelar för oss. Och för en kort minut är det som om en osynlig hand sträcks ut mellan dåtid och det förflutna i vänskap. Cikadorna har alltid funnits här och spelat. Och någon stannade upp och lyssnade till dem även för 2 000 år sedan.

Darth Vaders mask i Lyon

Publicerad av

0

Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer.
   Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.

 Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden.
    Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.

   Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan.
   Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.

Underbara vyer och byggnader i vackra Lyon.

Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.

Stjärnkock och legend, Paul Bocuse.

Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.

– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.

En fantastisk matmarknad att botanisera i.

Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan.
   Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.

En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.

Ett av de roligaste museerna jag besökt.
Och jag har varit på många.

På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé.  
   Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.

I Riddaren av den sorgliga skepnadens fotspår

Publicerad av

0

Antihjälten Don Quijote slogs mot väderkvarnar tillsammans med vapendragaren Sancho Panza. Den över 400 år gamla berättelsen har fascinerat en hel värld. Ett stenkast från Madrid ligger den lilla byn Alcalá de Henares där upphovsmannen Miguel de Cervantes föddes. Men det finns många spår av Riddaren av den sorgliga skepnaden även i huvudstaden.

Det finns magiska böcker som man slukar från sida ett, där läsupplevelsen blir något man aldrig glömmer. Böcker man kanske läste första gången som barn, men fortfarande bär med sig. En sådan bok för mig är Don Quijote (Don Quijote de La Mancha).

Den publicerades i två delar 1605 och 1615 och handlar om en spansk adelsman Alonso Quijano vars romantiska passion för böcker och riddare får honom att lämna hemmet och ge sig ut på äventyr i jakt på förlorade ideal. Tillsammans med den betydligt mer realistiske Sancho Panza på sin åsna drar de land och rike runt och slåss mot bland annat väderkvarnar i tron att de är jättar – en metafor för den lönlösa kampen mot inbillade fiender. Jag minns när jag läste den som barn att jag fascinerades av det allegoriska i historien och alla vidunderliga äventyr. Don Quijote på sin springare Rosinante lever i en drömvärld och framstår ibland som en galning. Men ibland är dårar de visaste av oss alla.

Cervantes står staty i Madrid.
Målning från Alcalá de Henares av Anthonis van den Wijngaerde, 1565. Wikipedia

Vi hoppar framåt till oktober i år. För det här är en blogg som egentligen skulle ha handlat om en utflykt till Cervantes födelseort. I Alcalá de Henares finns en pampig katedral, medeltida stenhus som vilar i ett nätverk av solljus och skugga, vindlande kullerstensgränder och en av världens äldsta teatrar Corral de Comedias. Orten är belägen cirka en halvtimmes pendeltågsresa eller tre mil från Madrid och här man kan se huset (numera museum) där Cervantes växte upp. Byn är väl värd ett besök enligt alla guideböcker.

Under min knappt tre dagar långa vistelse i Spanien hinns inte denna tur med. Men den kände författaren och Spaniens nationalskald i mångt och mycket har avsatt sina tydliga spår även i huvudstaden. Inte minst genom monument, gatunamn, statyer, konst och till och med i namn på barer och restauranger – det finns åtminstone en Miguel de Cervantes bar. På Plaza de las Cortes står författaren själv stay och vid Plaza de España finns en skulptur av Riddaren av den sorgliga skepnaden med vapendragaren Sancho Panza, den har blivit en turistattraktion.


Miguel deCervantes levde själv ett brokigt och äventyrligt liv. Född 1547 som son till en fattig läkare fick han sporadisk utbildning och tvingades fly till Italien troligen efter en duell. Senare tog han värvning i den spanska militären som soldat men tillfångatogs av pirater och fördes till Algeriet. Efter fyra misslyckade flyktförsök frigavs han efter fem års fångenskap. Rik på sitt författarskap blev han aldrig. Vid hemkomsten började han skriva dramer och arbetade bland annat som kronofogde men satt återkommande gånger i fängelse för sina skulder. Det sägs att det var just i fängelset han skrev den första delen av Don Quijote.  När han dog 1616 hade romanen hunnit bli en stor succé.

Än idag fascineras läsare av boken om Riddaren av den sorgliga skepnaden. Och fortfarande anas skuggan av den egensinnige antihjälten Don Quijote i Madrid.

Den spanska staden med tusen ansikten

Publicerad av

0

Vackra historiska byggnader, charmiga kvarter med små tapasbarer och gott vin, coola konstmuseer och soldränkta parker. Madrid är en stad som visar upp tusen ansikten – och känns märkligt lik Paris.

Den sammetslena, varma kvällen slår emot utomhus. Bussen från flygplatsen är fullsatt och stämningen är livlig. På vägen in passerar vi den upplysta fontänen vid Plaza Cibeles och det vackra postkontoret som ser ut som ett sagopalats, den lummiga botaniska trädgården och storslagna Prado-museet. Någon timme senare har jag checkat in på ett mysigt hostel ett stenkast från järnvägsstationen Atocha, tagit mig till en restaurang och sippar på ett glas Rioja i skymningen. Mitt emot mig ligger en annan upplyst glasbyggnad som kontrasterar mot den mörka natthimlen, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía där verk av Dalí, Miró och Picasso (Guernica) hänger. Det är varmt, mycket folk, skratt, prat och sorl. Det är början av oktober och klockan är tio på kvällen i Madrid men nattlivet har knappt börjat.

I Chueca-kvarteret
Postkontoret


Vi ska vara ärliga – som tonåring bojkottade jag Spanien, framför allt på grund av tjurfäktningen och andra djurrättsfrågor. Tjurfäktning är en barbarisk, vidrig sedvänja som borde ha kvävts i sin linda för länge sedan och det tycker jag fortfarande. Däremot är jag inte lika rabiat längre, har flera spanska vänner/journalistkollegor och Spanien har förändrats mycket, så sagt och gjort – eftersom jag skulle ner till Cannes i Frankrike bestämde jag mig för att ta omvägen via Madrid. Knappt fyra dagar och det insåg jag snabbt var på tok för kort tid för att hinna med denna mångfacetterade stad. Tanken var att hinna med en sväng till Toledo och Segovia men det får vänta till nästa gång.

Madrid är precis vad jag hade hoppats att det skulle vara. En stad med tusen ansikten. Alltifrån den bohemiska, lätt slitna makeupen i La Latina till den vibrerande natt- och nöjeslivsglada spjuvern i gaykvarteret Chueca eller den pampiga äldre damen längs Calle Gran Via med sina biopalats och ståtliga byggnader. Mycket av tiden tillbringades med att strosa runt och insupa atmosfären. Ganska många timmar även på museer – för Madrid har några av de bästa konstmuseer jag sett.

Det mindre Museo Nacional Thyssen-Bornemisza med verk av impressionister som Monet, Degas, Gaugin men även moderna målare var en höjdare. Sedan är ju förstås Prado ett måste med fantastiska verk av Rubens, Goya, Albrecht Dürer, Diego Velázquez, El Greco. Den har en enorm samling spansk konst med verk från 1000-talet till 1700-talet. Vid det laget hade jag redan betat av två stora museer två dagar tidigare, så lyckades med bedriften att gå igenom museet på fyra timmar. För en väninna som jobbar som kulturjournalist tog det två dagar… så det får bli ett återbesök.

Förbjudet att ta bilder inne på Prado-museet men det blev ett litet smygfoto.
Picasso inne på Museo Nacional Thyssen-Bornemisza
Museo Nacional Thyssen-Bornemisza

Ett annat fantastiskt museum är det arkeologiska nationalmuseet Museo Arqueológico Nacional, åtminstone för en historienörd. Med en samling av allt ifrån redskap och sandaler från stenåldern (neolitikum), grekiska vaser, romerska mosaikgolv och skulpturer till fantastiska smycken, medeltida madonnor och så mycket mer. Jag kan inte nog rekommendera ett besök på detta underbara museum som har samlingar på flera våningar och vars entréavgift är en spottstyver jämfört med övriga.

– Madrid är en enormt trendig stad just nu, alla åker hit, säger min väninna och journalistkollega Iréne som jag hinner möta upp en kväll och som tar med mig till matmarknaden Mercado Anton Martin. Hon säger i messet att vi ska mötas ”in the afternoon” vilket jag tolkar som runt 16–17. Hon menar vid tidigast 20 på kvällen. Spanska tider.

Vi strosar runt på inomhusmarknaden som är full med försäljare av grönsaker, ostar, skinka och korvar men även små restauranger för sushi, tacos och så klart spanska tapas. En kille försöker vifta in oss och lockar med genuin mat från lokala råvaror och Iréne nappar. Det visar sig vara ett lyckokast. Vi serveras små kronärtskockor toppade med spansk lufttorkad skinka och ägg, fantastiskt kött på grillspett med små grillade potatisar och padrones och sangria (öl för väninnan). Mätta och belåtna fortsätter vi ut vid 23-tiden då kvällen knappt har börjat.

Vi går vidare längs Gran Via och hon pekar ut byggnader, berättar dess historier och var de gamla biopalatsen fanns. Många vackra hus har gjorts om till hotell och kontor. Det är en kvällspromenad i lika mycket nostalgi som förundran över de arkitekter som designade och byggde alla dessa fantastiska byggnader.

Morgonen därpå råkar det vara Spaniens nationaldag. Gatorna är fulla med folk som viftar med spanska flaggan och jag bor nära slottet, efter en flytt till ett annat hotell, så jag tar en tur dit (det är stängt eftersom spanska kungen har en mottagning) men jag går vidare bort mot centrum där det är mängder av folk ute på gatorna. Alla är glada och festar och solen skiner.

Jag tar en paus på ett kafé och njuter av värmen, cirka 29 grader. Innan dagen är slut kommer jag att ha hunnit förutom shoppingrunda också tagit en tur bort till charmiga La Latina (tack vare en väns tips) och äta god mat och strosa runt i omgivningarna. Snabbt tar man sig för övrigt överallt i denna stad med t-bana (t-banan i Madrid måste vara en av de mest sofistikerade i världen). Den är fräsch, inte svår att hitta i och det finns gott om hissar överallt vilket gör det lätt för rullstolsburna och folk med barnvagnar att ta sig runt.

När kvällen nalkas är jag dock tillbaka vid min lilla kvarterskrog och beställer ett glas vin, ser ut över staden i solnedgången och känner att Madrid ler hemlighetsfullt i ljuset och skuggorna. Och visar upp ännu ett nytt ansikte.

Den 12 oktober firades Spaniens nationaldag. Här med färgad rök i Spaniens flaggas färger från jaktflygen.
Det kungliga slottet.

Vandringar på Ölands alvar

Publicerad av

0

Soldränkta vittrande kalkstensmurar, karga vindpinade marker, här och där knotiga enbuskar som vakande ögon under himlen med rötter i den roströda jorden. Fåglar svävar på vindarna och leker i luften och så orkidéer, gullvivor och allehanda örter och blommor så långt ögat kan se.
Alvaret om våren är som en karg öken som vaknat till liv och täcks av ett lapptäcke av skimrande färger. Mattor av vit mandelblom och tusenskönor, mängder av gula blommor som jag inte ens kan namnen på, spröda gullvivor som vippar med kronorna och så klart lysande lila, rosa och gula orkidéer som täcker markerna. Långt bortom nästa stenmur hörs gökens lockrop i vinden. Sorgfågeln.
Den som sjunger om det förgångna och det kommande utan urskiljning.
Tidens röst.


Det finns nog ingen annan plats i världen som är så vacker i maj.
Jag åker ner på en minisemester torsdag-lördag. Men Öland är lite som USA eller kanske Norrland. Utan bil är det minst sagt komplicerat att ta sig runt. En busslinje (105:an) har turer från Kalmar till Mörbylånga förvånansvärt ofta per dag, men mindre orter närmare Alvaret som Vickleby och Kastlösa ligger utanför sträckan. Man kan boka (!) en buss minst två timmar före avresa om man vill till mindre orter, men jag väljer att hoppa av nära byn Resmo, mitt ute i ingenstans. Från platsen där bussen stannar är det ett par kilometer förbi Resmo kyrka innan man till slut är framme. Förbi gula rapsfält, prunkande trädgårdar med blommande syrénbuskar, idylliska små hus, en konstnärsateljé. Här och var lövskogsdungar där gullvivor täcker marken. Ett militärfordon fullastat med soldater i kamouflagemundering kör förbi. De vinkar och ropar, en plötslig påminnelse om världen utanför.

Ölands Stora alvar liknar ingenting annat.
Det är en prärieliknande stäpp med kalkstensberggrund och ett tunt jordtäcke där ett unikt växt- och djurliv frodas. Lite av ett drömliknande landskap. På våren kan delar svämmas över och små sjöar bildas. På sommaren torkar det nästan ut. Alvar finns bara på ett fåtal platser i världen; Öland, Gotland, Estland, Ryssland och Kanada.
Det är kargt, blåsigt, vidöppna horisonter med ett bländande ljus som spelar över markerna, kalkstensmurar som korsande spår i landskapet som minner om generationers mödosamma arbete med att hägna in markerna för traditionen är uråldrig, och så förstås fåglar i mängd. En del bygger sina bon direkt på den torra marken så det gäller att se upp var man sätter fötterna.
När jag var liten och vi åkte hit med bil hade vi en speciell plats vi återvände till långt från de vanliga turiststråken. Med ryggsäck, proviant, liggunderlag, böcker och annat vandrade vi ut i markerna och picknickade i timmar i lä av en kalkstensmur. Göken hördes alltid, den ropade sin hälsning.

Överallt på Öland finns minnen av gångna sekler – murar, väderkvarnar, fornborgar, skeppssättningar, men också rester av ett förflutet ännu längre tillbaka till tidernas begynnelse, långt innan människan fanns. Kalkstenen på ön bildades när sand- och lerpartiklar, kalkslam och skalrester föll till havsbottnen för 550 miljoner år sedan. Då låg området söder om ekvatorn. Långsamt under årmiljoner stelnade detta inklusive diverse växter och djur som fallit ner i slammet till kalksten. Än idag kan man hitta exempelvis ortoceratiter (en sorts bläckfiskar) och trilobitar för evigt frysta i sten.

Dagens djurliv på Alvaret är lika varierat – fåglar, insekter, en och annan ko, smådjur, fågelskådare. I fjol rapporterade medier om att världens äldsta djurart – hästskoräkan – kunde ses simma omkring i vattenpölar på Stora alvaret. Ett djur som senast syntes till i Sverige sju-åtta år tidigare. Jag ser inga räkor, däremot slår jag mig ner i närheten av ett antal enbuskar, glömsk av råd om att undvika just enbuskar på Öland, eftersom det är en favoritplats för djurrikets minsta invånare. Mycket riktigt det dröjer inte länge innan jag ser en skalbagge krypa på handen. Det är bara det att det inte är en skalbagge utan en gigantisk fästing. Jag bestämmer mig för att flytta till en plätt bredvid kalkstensmuren. Där brer jag ut filten, käkar en macka, dricker lite te, lägger mig och blickar upp mot en molnfri himmel.
Solen skiner även idag, Öland är trots allt solens och vindarnas ö. Muren kastar sin långa skugga över den torra marken där tusenskönorna blommar. Här finns ett lugn, en ro och en tidlöshet som jag så väl minns från barndomen. Fåglarnas kvitter och vindens prasslande i gräset är de enda ljud som hörs.
Tills göken är där och ropar, lika tidlös som alltid, långt borta i fjärran. Ur evigheten.

Skuggorna och ljuset i Arles

Publicerad av

0

Slingrande soldränkta gränder, små hantverksbutiker och minimala brasserier inklämda i gathörnen, knotiga hundraåriga olivträd med silvergrå stammar och löv som rasslar i brisen. En romersk amfiteater och resterna av en gammal begravningsplats – det förflutna finns överallt bland de pastellfärgade stenhusen mitt i stan. Ljuset i Arles är vitt, ibland obevekligt som stickande sandkorn, ibland skiftande i regnbågens alla färger och det lockade en gång målarna hit. Och medan vi strosar på gatorna hinner skymningen falla och de första stjärnorna skymta och ljuset omvandlas till violett och blått och sammet.

Medeltida kyrkan inne på Alyscamps


Tomma stenkistor kantar den långa vägen som leder in på området, den romerska nekropolen.

Första tanken är – nej, jag åker inte till Arles, en stad där tjurfäktning faktiskt förekommer 2021. En sedvänja så vidrig och barbarisk att den borde ha förbjudits för länge sedan. Min kompis och resesällskap insisterar, han har hyrt bil och tänker sig en road trip långt ifrån glassiga Rivieran och Cannes. En nätt liten resa på minst två timmars bilfärd via motorvägen, men resesällskapet är från LA, bilvan och gillar att köra snabbt. Till slut ger jag med mig, Arles är ändå staden som en gång i tiden fick målaren Vincent van Gogh att flytta hit 1888 från Paris, lockad av de intensiva färgerna, det provencalska ljuset, värmen och människorna.

Arles, belägen i departementet Bouches-du-Rhône i sydöstra Provence, är också en stad där seklerna flyter in i varandra och blandas till en gigantisk smältdegel.

Vi parkerar bilen lite utanför centrum och går mot den första sevärdheten. Möts av vittrande pelare och stenkistor i långa rader. Lummiga pinjeträd och cypresser filtrerar solljuset genom lövverket och väver ett skuggspel över en gammal romersk nekropolis eller begravningsplats, Alyscamps, en gång i tiden en av de mest kända i den antika världen. Namnet kommer från latinets ”Elisii Campi” som betyder ”Elyseiska fälten”, platsen dit de döda färdades enligt grekisk-romersk mytologi. De dödas Champs-Élyssées.
Många ville bli begravda här i Arles och på 400-talet fanns det redan tusentals gravar inne på området som låg utanför själva stadens murar. Begravningsplatsen fortsatte att växa och vara populär långt in på medeltiden och nämns även av Dante i hans ”Inferno”, i ”Den gudomliga komedin”. Det var främst en begravningsplats för den högre eliten i samhället liksom senare, under kristendomen, för Arles biskopar.
En rödspräcklig katt slumrar i solen, vaknar till och betraktar oss innan han försvinner in i skuggan bakom en av de mossbelupna stenkistorna. Det är vindstilla, varmt, tyst. Och mycket märkligt att vandra runt på denna plats där tiden tycks har stannat. Numera är platsen med på Unescos världsarvslista och de flesta av de mer välbevarade sarkofagerna har flyttats till Musée de l’Arles et de la Provence antiques. Men fortfarande går det att den gamla medeltidskyrkan Saint Honoratus, ett stort antal kistor längs den trädkantade allén, många utan kistlock, och vittrande pelare.

Bilder från den romerska begravningsplatsen, en mindre byggnad och den medeltida kyrkan Saint Honoratus
Moderna Arles sedd lite grann från ovan

Arles har en lång och brokig historia. Från början var det en viktig fenicisk hamnstad innan romarna stegade in. Under Julius Caesars välde blev det en romersk koloni där det byggdes stridsskepp som kunde sättas in i kriget mot nuvarande Marseille eller då, den av greker grundade kolonin Massalia. Under Konstantin den store upphöjdes stan till hela Galliens huvudstad och fick tillnamnet Constantina. På 1600–1700-talet blev Arles en ingångsport för fattiga immigranter från Nordafrika som tog sig till Frankrike. Och så sent på 1800-talets slut, hittade en av världens mest berömda konstnärer Vincent van Gogh hit. Här skapade han över 200 målningar och hängde med konstnärskollegan Paul Gaugin, som han senare blev ovän med, på kaféer och i barer. Men det var också här han skar av sig delar av sitt öra och sökte hjälp på sjukhus när han mådde som allra mest psykiskt dåligt.

Den stora arenan dateras till 100-talet f Kr och rymmer cirka 20 000 åskådare.

Arles ligger cirka 7 mil nordväst om Marseille och staden är byggd ovanpå en klippsträckning med vidsträckt utsikt över floden Rhône. Det är också porten till det unika deltaområdet och våtmarken Camargue, med sina flamingo, vita vildhästar och tjurar. Vi strosar långsamt runt i eftermiddagssolen i Arles, förbi konstbutiker, restauranger och den romerska arenan som är en pampig påminnelse om det förflutna. Nuförtiden används arenan, som byggdes på 100-talet f Kr, för tjurfäktning, en sorglig företeelse. Vid ett kafé sitter ett par äldre herrar och dricker var sitt glas pastis. Den ene har grå mustasch och samtalar ivrigt med yviga gester, till synes helt ointresserad av turistströmmen.

I strimmor av vitt solljus som blixtrar till syns historien i hastiga glimtar när du svänger runt gathörnen. Den pampiga arenan. De romerska termerna eller baden. Uråldriga olivträd. Resterna av en romersk teater – Theatre Antique D’arles. Utanför den senare sitter en kvinna och spelar gitarr och sjunger spanska folksånger och på något märkligt sätt passar det in.

Fasaden på den romerska arenan och Theatre Antique D’arles

Och så går solen ner och skymningen kommer sakta krypande. Gatulivet intensifieras, turister finns det gott om trots pandemin, ur kaféer och barer strömmar musiken, ett skrattande par dansar tätt intill varandra. Mot en mörknande himmel avtecknar sig plötsligt en välbekant silhuett, med fönsterluckor, kafébord och balkonger. Det visar sig vara kaféet som finns med på van Gogh-målningen ”The Starry Night”.

Jag ser ett par ögon lysa ur dunklet, ögon som tillhör en rödspräcklig katt. Han slinker in i skuggorna och blir borta i mörkret.

  • Vincent van Goghs berömda målning.
  • Kaféet på dagen innan mörkret har fallit.
  • Ljuset i den här delen av Provence är berömt.
    Här oliv- och vinodlingar alldeles utanför Arles.

Magiska världar i biblioteket i St Gallen

Publicerad av

1

Kalvskinnsinbundna böcker med detaljer i guld, manuskript fyllda med skrift i rött och svart och utsmyckade anfanger med bilder på djur, fragment av pergament, tunga kodexar. En liten dörr öppnar sig som porten till en skattkammare in till ett dunkelt rum fyllt från golv till tak med böcker. Ett besök i St Gallens klosterbibliotek är som att kliva in i en magisk värld.

Allt är mycket strikt. Fotografering är strängt förbjudet i hela byggnaden. Jag försöker lirka, ”Ja men om jag stänger av blixten…” men möts av skakande huvuden. Alla väskor måste låsas in och filttofflor för att skydda det ömtåliga trägolvet gjort av pinjeträ är obligatoriskt. Vi är ett antal turister som hasar runt i för stora tofflor under hela besöket. Överallt går vakter omkring som kollar så att ingen bryter mot reglerna och har smugglat in en mobil.
Men snart glömmer man allt annat när rummet öppnar sig framför ögonen. Ute är det 25 grader och strålande sol men inomhus är belysningen icke-existerande och allt höljt i dunkel. Lite damm yr i luften i en ensam solstråle som faller in från en glipa i tyget som täcker fönstren.

I taket finns fantastiska målningar från 1700-talet och i det lilla rummet med utsmyckade träpaneler, fresker och bokhyllor trängs böckerna längs väggarna i två våningar. I ena hörnet finns något så oväntat som en mumie, den av kvinnan Schepense som levde under 26:e dynastin, omkring 650–610 f Kr och kom från en inflytelserik familj av politiker och präster. Men det var först på 1800-talet som hon kom till biblioteket och dess samling av kuriosa i form av mynt, målningar, kirurgiska instrument, snäckor, mineraler och fossiler. En samling som påbörjades redan 200 år tidigare.

Klostrets anfader ska ha varit en irländsk munk vid namn Gallus som bosatte sig i området och anlade bland annat ett bönehus på 600-talet. I början av 700-talet växte det till ett kloster och fortsatte att utvecklas till ett stort område. Biblioteket hade sin guldålder 800–1000-talet, med senare blomstringsperioder på 1400-talet och under barocken. Runt 830 byggdes en basilica och troligen även ett nytt kloster. Fortfarande går det att se en konstruktionsplan som anses vara en av de äldsta i Europa från denna tid. Totalt finns 160 000 texter i samlingen. Bland de äldsta skrifterna finns elva sidor och åtta fragment kvar av en volym som troligen en gång innehöll 700 sidor av romerska poeten Vergilius verk. Manuskriptet dateras till sent 300-tal eller tidigt 400-tal. Bland de riktigt gamla skrifterna med ursprung från klostret finns en biografi över Gallus, skriven mellan 680 och 780 och den äldsta kompletta volymen om musik med så kallade neumes i världen (920/930). Blir man osäker på vad som finns i samlingarna kan en titt i den äldsta bibliotekskatalogen från mitten av 800-talet vara en god idé…

Tofflor utanpå skorna obligatoriskt för att skydda det ömtåliga trägolvet i biblioteket som byggdes på 1700-talet
Smygfotat fönster
Den närbelägna katedralen

One would not mind being buried in such a library.

(Andreas Wilhelm Cramer, chefsbibliotekare i Kiel om Stiftsbibliothek St Gallen 1822 efter ett besök)

I en upplyst monter sitter två elfenbensplattor, utsirade med bibliska motiv, infattade i guldramar med ädelstenar. De utgör bak- respektive framstycke på ”Evangelium longum”, som innehåller en kopia av Johannesevangeliet. Boken ska ha presenterats för Karl den Store på hans kröning i Rom år 800. För 1200 år sedan höll alltså den mäktige tyskromerske kejsaren denna i händerna – tanken svindlar.
Även i källaren finns unika manuskript och böcker. Många är vackra konstverk i sig, med bindningar och inlagda detaljer i guld och ädelstenar och praktfulla målade bilder på sidorna av djur, växter, människor, som gjordes av munkarna. Det är en övervägande mängd religiösa texter och avskrifter av bibeln men även antika skrifter och vetenskapliga. I en monter finns en bok om läkeväxter och läkekonsten från 800-talet där mandragorans egenskaper (alruna) beskrivs utförligt (här får jag genast en flashback till Harry Potter). För tandvärk rekommenderas att hälla extrakt av kamomill i örat…

Samlingen av manuskript var tidigt inhyst i ett speciellt torn vilket gjorde att de överlevde både plundringar och bränder. Så småningom flyttades biblioteket till en separat byggnad och på 1700-talets byggdes barockbiblioteket där böckerna förvaras idag.

Det är mycket lätt att gå runt i timmar för en boknörd som jag. Försvinna i tanken ett par århundraden tillbaka i tiden i delar av rummet där skuggorna är långa och tiden tycks stå stilla. Det är nästan så att det går att se gestalterna av munkar klädda i mörka kåpor leta manuskript i samlingarna i vaxljusens sken. Eller sitta vid sina pulpeter och omsorgsfullt teckna ned skrifter om allt ifrån religion och delar ur bibeln till texter om musik, poesi, filosofi och läkekonsten.

Böcker är magiska, inte minst i detta bibliotek.

(Bilderna från biblioteket är hämtade från Stiftsbibliothek St Gallens hemsida)

Den eleganta damen vid Genèvesjöns strand

Publicerad av

0

Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.

Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar.
Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes.
Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.

Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.

Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action.
Sådan tur har inte jag.
På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien.
Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.

En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.

Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.

Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.

Glaciärexpressen – världens vackraste tågresa?

Publicerad av

0

I hotellobbyn sitter en vacker, snidad gökklocka på väggen. Handgjord och handmålad i klara färger och med små figurer av trä. När jag står och väntar på att checka in, dyker trägöken ut från luckan och räknar in timmen.
Det är ju inte för inte som Schweiz förknippas med klockor.

Dagen efter; smaragdgröna slänter och bergssidor, blommande alpängar, skimrande floder som kastar sig nerför sluttningarna, berg med snövita toppar som sovande jättar i bakgrunden. Raviner, djupa avgrunder där linbanor svävar ut på silversträngar som på håll ser ut som tunna spindeltrådar. Att åka tåg från Zürich via Chur till Zermatt är en studie i ett nästan overkligt vackert och vilt landskap. Som på film. Men så är Schweiz också en plats där vildmarken och bergen finns alldeles inpå knuten. Ett land med 26 autonoma kantoner och fyra officiella språk; tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ett land som fick kvinnlig rösträtt sent – 1971. Det land efter Japan där invånarna blir äldst.

Jag byter tåg i Chur och kliver på den så kallade Glaciärexpressen som anses vara en av världens vackraste tågresor, eller som de själva gör reklam för – den långsammaste. Att åka tåg från St Moritz till Zermatt tar 8 timmar (motsvarande ungefär sträckan Stockholm-Jönköping eller cirka 29 mil). Jag hoppar alltså på i Chur och då tar det ”bara” cirka 6 timmar. Genom att köpa ett Interrailkort, kommer man undan en stor del av det dyra biljettpriset och betalar bara för platsreservationen.

På tåget serveras både dryck och trerättersmiddag för den som önskar och tågvagnarna har stora panoramafönster vilket gör att man tydligt ser alla raviner, böljande gröna sluttningar, glasklara sjöar. Sätena är bekväma och det är en blandad åldersgrupp som åker, alltifrån en stojig pensionärsgrupp till yngre par och backpackers med ryggsäck. Utländska turister blandas med inhemska. Munskydd är förstås obligatoriskt under hela resan förutom när man äter och dricker.

Mitt emot mig sitter ett äldre par som länge sett fram emot turen säger de, de ska liksom jag, kliva av i Zermatt, en ort och kommun som ligger i Visp i kantonen Valais. Det var en liten sömnig by som slumrade i skuggan av bergen ända tills engelsmännen invaderade området på 1830-talet för att bestiga Matterhorn. Numera är den känd både hos skidåkare, bergsklättrare, andra typer av turister (fransmän verkar utgöra en majoritet) och ABBA-fans. Anni-Frid Lyngstad bor nämligen här. En stor del av byn utgörs av gamla, timrade vackra hus med prunkande blomsterlådor och vackert målade fönsterluckor. Samtidigt finns det gott om stjärnkrogar i byn, många åker hit för att i skuggan av de snötäckta bergen avnjuta en gourmetmåltid.

Zermatt är en vacker plats som lockar turister året runt

Men tillbaka till tågresan. Utsikten är vidunderlig. Byarna ligger insprängda lite här och var i landskapet. Dimman kommer krypande när vi kommer högre upp i bergen och regnet slår mot rutorna. Väderleken förändras snabbt. Tåget lunkar på genom Oberalp-passet med sina snöhöljda toppar och glaciärer och genom djupa dalgångar. Matterhorn göms bakom tjocka moln och regndis, till resenärernas besvikelse. Men så plötsligt, tio minuter senare, spricker molnen upp och kvällssolen strömmar likt guld i ner dalen och får bergstopparnas snö att skimra. Och man får en känsla av något oändligt uråldrigt som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta.
En vildmark mitt i Europa.
Schweiz må vara känt för sina klockor men det finns saker som är tidlösa.