travelling

Monschau – julmagi i en liten tysk by

Publicerad av

0

Vackra korsvirkeshus, tomtar och granar, currywurst, rykande varm choklad och kryddig glühwein, medeltida gränder och små pittoreska kyrkor. Tyska Monschau är en charmig liten by – som tar i från tårna när det gäller julmarknader.

Det har snöat någon vecka tidigare, men när vi är här strax före första advent, har det mesta redan hunnit smälta bort. Lite snömodd och slask ligger kvar i gräset.
Men charmigt är det.
De dimmiga mörka barrskogarna, de slingrande stigarna som leder uppför sluttningarna, de medeltida kullerstensgatorna och korsvirkeshusen vid floden Rur i naturreservatet i Eifel i byn Monschau. Byn ståtar med en senapskvarn, senfmülle, Rotes haus – ett gammalt tyghandlarhem från 1700-talet som gjorts om till museum – och ett slott som byggdes på 1200-talet och tronar högt över staden. Några hantverksbutiker, ölbarer, kaféer och restauranger, inte mycket mer än så.

Men när december nalkas blir det annat ljud i skällan. Då tänds lyktor och ljusslingor över hela byn som fylls av doften från glühwein, bratwurst, våfflor och granar liksom ljudet av julsånger och bjällerklang. För Monschau är en magisk plats för julmarknader.

Det är en dimmig eftermiddag när vi är framme efter mer än en timmes bilfärd från Köln på småvägar. Vi strosar runt i byn som ligger i startgroparna för årets julmarknad, den öppnar dagen efter, på fredagen. Luften är kylig men klar och doften av barrskog och våt jord fyller näsan. Vi passerar flera svart-vita korsvirkeshus och tar av upp mot borgruinen ovanför våra huvuden. Det blir brantare och vildare, men längs vägen finns utsiktsplatser och när vi stannar till är vyn över byn och dalen slående. Rök stiger upp från skorstenar och hus som ser små ut som leksaker, ljus blinkar, kyrkan vilar stilla med slutna ögon och svag musik hörs långt i fjärran.
 
Kvällen avslutas med middag på en pub som fått höga betyg och det är lätt att förstå varför – maten är god (och som alltid i Tyskland, är det gigantiska poerioner!) ölen kall, ägaren glider runt bland gästerna i den extremt lilla lokalen och pratar med alla och här är en blandning av turister och lokalboende. Familjer och par. Ett gäng väninnor och ett annat gäng gubbar som är ute och redan är lätt överförfriskade efter några öl och glas av den lokala snapsen. Men de rekommenderar den (snapsen) entusiastiskt.

Enorma portioner, salladen får inte plats på tallriken.
Lokala snapsen.

Tomtar, vackra adventsstjärnor i papper, julgranskulor i glas och en utställning med handgjorda julkrubbor. Trots en hel del presenter och julprydnade handlar tyska julmarknader framför allt om att äta och dricka. Dagen därpå strosar vi runt i byn som är fylld av marknadsstånd och små träbås som säljer varm choklad, drinkar och glühwein. I en stor inomhuslokal nära marknaden står utställda bord med krubbor i allehanda storlekar och utseende, många liknar byn själv.

Maten är som sagt ett eget kapitel, förutom currywurst, bratwurst och andra sorters korvar, grönkålsstuvning, munkar med sockerglasyr, lokala ostar och våfflor med grädde och sylt, finns där även ett marknadsstånd som säljer tysk shashlik – tydligen en variant av den traditionella från mellanöstern/Georgien, där kött marineras i en sås med bland annat tomatketchup och curry, och sedan tillagas så länge att det smälter i munnen. Serveras med pommes och mitt ressällskap blir lyrisk när han berättar barndomsminnen om denna, enligt honom, kulinariska upplevelse i Michelinklasd. Fast, jag måste ge honom rätt, det är faktiskt väldigt gott.

När mörkret faller har fler ljus tänts och byn glittrar av julstämning, rök från eldar och facklor och svettiga turister. I fjärran anas den mörka barrskogen som en skugga medan vintern smyger närmare och julstämningen äntligen är här.

Turisterna anländer…

Darth Vaders mask i Lyon

Publicerad av

0

Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer.
   Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.

 Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden.
    Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.

   Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan.
   Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.

Underbara vyer och byggnader i vackra Lyon.

Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.

Stjärnkock och legend, Paul Bocuse.

Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.

– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.

En fantastisk matmarknad att botanisera i.

Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan.
   Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.

En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.

Ett av de roligaste museerna jag besökt.
Och jag har varit på många.

På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé.  
   Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.

Den eleganta damen vid Genèvesjöns strand

Publicerad av

0

Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.

Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar.
Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes.
Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.

Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.

Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action.
Sådan tur har inte jag.
På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien.
Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.

En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.

Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.

Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.

Konsten att åka tåg

Publicerad av

2

Gamla tåg, skruttiga tåg, fullpackade tåg, hypermoderna tåg med USB-kontakt och vita linnedukar på borden i restaurangvagnen. Jag har tidigare skrivit om konsten att packa men en annan konst jag ägnat mig åt den senaste veckan är konsten att ta sig tvärs genom Europa med tåg.

På tåget nånstans i Frankrike

Ska du åka TÅG ner till södra Frankrike?! Det är en fråga jag får höra med skräckblandad förtjusning från familj och bekanta när jag berättar att jag ämnar företa en liten tur genom Europa. Och inte med flyg.
VARFÖR då är nästa fråga. Svaret är enkelt; därför att det är en rad platser jag vill besöka och därför jag faktiskt gillar att åka tåg. Det är något magiskt med konduktörerna i sina lustiga uniformer, det rytmiska surrandet från maskinerna, de mörka tunnlarna tåget passerar igenom, landskapet som swischar förbi utanför fönstren, den inplastade restaurangmaten. Som en glimt av en svunnen tid då tåget utgjorde det snabbaste transportmedlet. Magiskt.
Det är ingen överraskning att så många deckare och romaner faktiskt utspelar sig på tåg. Det är drömmen om att vara på väg någonstans, att resa, att möta främlingar som också är på väg nånstans, att upptäcka världen – i ett nötskal.

Jag har en väninna som älskar buss, hon kan gladeligen sätta sig på en nattbuss och åka 20 timmar i sträck och dessutom sova. Vi är ganska lika på många sätt men här skiljer vi oss åt ordentligt. För något mer tradigt och långsamt och obekvämt än bussar finns inte, enligt min mening. Kanske har det att göra med alla de år jag åkte skolbuss till och från gymnasiet vareviga dag, där fylldes min busskvot för all framtid.

Under den gångna veckan startade jag alltså med tåg från Stockholm till Göteborg, bytte till färja över sundet för att åter kliva på de danska lokaltågen på norra Jylland till Skagen och Århus. Danska lokaltåg påminner om svenska, men de har små finesser; USB-kontakter vid väggen för alla som har glömt att ladda mobilen eller datorn, trevliga konduktörer, rena toaletter, wifi. De har också rejält berusade danskar men det är ett mindre obehag som går att överse med och berusade danskar på tåg är förresten inte hälften så otrevliga som berusade svenskar på tåg.
Från Århus blev det åter tåg till Vejle (liten dansk ort) lokalbuss och sedan tåg igen mot Flensburg.
Här började problemen hopa sig. Tyskland kände nämligen fortfarande av efterverkningarna från den stora stormen som drog in för några veckor sedan och på flera håll var ledningarna nedrivna. Min nervositet steg när jag kollade förbindelserna mellan södra Jylland och Flensburg och såg att det var flera tåg inställda vid varenda avgång.
I Kolding bussades resenärerna således till en mindre ort där ett tåg mot Tyskland skulle passera. Där stod vi sedan på perrongen och väntade, mitt tidsschema såg än så länge bra ut, värre var det för ett par andra resenärer; två äldre damer som båda fått problem med förbindelserna. Den ena damen var en yvig, bullrig amerikanska som åkt runt sex veckor i Europa och som jobbade med att samla in fakta åt en författare som höll på med en bok om Förintelsen. Det andra var en kvinna från Tyskland som jobbade som tolk och skulle hem till Luxemburg. Något hon inte trodde hon skulle lyckas med.
Det är det här som är en av tjusningarna med just tåg.
Främlingar möts och blir vänner. Delar en kupé och börjar prata om allt möjligt från jobb till politik till resor.

Det var med en viss motvillighet jag klev av i Flensburg.

Den värsta etappen trodde jag skulle bli resan mellan Flensburg och Bryssel. Morgonen började med inställda tåg och ett sms från min väninna/kollega i Bryssel om att det var tågstrejk i Belgien. Men konstigt nog gick det mesta smärtfritt trots att det stundom talades om förseningar på en timme p g a nedfallna träd och sönderrivna kablar under resans gång och jag satt med andan i halsen vid flera tillfällen. Exempelvis klev jag av vid fel hållplats i Hamburg men det löste sig ändå. Byte av tåg på en rad små tyska platser; i Hamburg, Hannover, Köln. Tyska tågsystemet är effektivt (blir det inställda tåg och andra problem letar de hjälpsamma anställda vid Deutsche Bahnhof upp en annan väg du kan åka) SJ släng dig i väggen! Och den trevligaste platsen du kan sitta på är i restaurangvagnen…

Ett exempel på en restaurangvagn på ett tyskt tåg

Tyska restaurangvagnar är glimtar av en annan värld med strukna vita linnedukar och servetter på de små borden, fint printade menyer och kypare som springer runt för att ta din beställning. Man förväntar sig att få se en chic medelålders dam i minkpäls slå sig ner för att äta lunch. En man i tweedkostym och cigarr gömma sig bakom en tidning i ett hörn. Jag har sett ännu finare vagnar än den ovanstående och gemensamt för de alla att man liksom förflyttas till en annan tid.

Föredrar du att häcka på din plats på ett tyskt litet större tåg kommer det med jämna mellanrum en liten man med en rullande restaurangvagn där du kan beställa mackor, dricka, godis.

Sista etappen tåg mellan Bryssel och Cannes blev faktiskt den tråkigaste. Fransmännen är bra på mycket – men organisering är inte en av deras bästa egenskaper. Höghastighetstågen TGV går snabbt och ängar och åkrar och städer flyger förbi. Men i kupén fanns inga uttag för att ladda datorn, inget wifi (åtminstone inte på de tåg jag åkte) och tysta vagnar vilket innebar att den som vågade snegla på sin mobiltelefon möttes av arga blickar och hyssjanden.
Den mesta av tiden tillbringade jag således i restaurangvagnen där sätena var betydligt större och bekvämare, kontakter fanns och det serverades gott vin och varma Croque Monsieur plus efterrätt för den som var sugen.

Efter en vecka är jag nu lite trött på tåg. Men den känslan lär bara hålla i sig några dagar, för det finns så många platser att utforska och tåglinjer att åka.
Kanske blir det The Flying Scotsman eller Transsibiriska järnvägen nästa gång?

Bryssel – Seriefigurernas stad

Publicerad av

0

Tintin, märkliga dinosaurier och maktens högborg i hjärtat av Europa. Om seriefigurer – verkliga och påhittade i Bryssel. Stan är som en färgglad Bande Dessinée (seriealbum) målad i klara färger med kanter i tjocka svarta penseldrag. Medeltida och hypermodernt, stenhus och stål och glas, traditionell belgisk mat och fusion. Som ett album där varje ruta ser annorlunda ut mot den förra, där politiker lika väl kan vara karikatyrer som verkliga och pratbubblorna är fyllda med en myriad olika språk.

För turister och resenärer är Bryssel en våt dröm. Här finns butiker med underbara små praliner och skulpturer av belgisk choklad, kiosker som säljer pappersstrutar med rykande varma pommes frites, vackra byggnader, hästdroskor, ett fantastiskt slott och tio olika souvenirbutiker tillägnade Tintin. Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette, var ju trots allt Belgare. Prydliga och rena gator, enkelt att ta sig runt, vänliga och hjälpsamma belgare som pratar engelska, bra kommunikationer, god mat, billig taxi gör också sitt till.

Belgiska våfflor på Maison Dandoy är en höjdare!

Vid det vackra torget Grand Place

Utsökta chokladbutiker finns lite överallt

Bryssel är en internationell smältdegel. Och så framför allt detta med engelskan. I Paris riskerar den som vågar yttra en hälsningsfras på ett annat språk än franska en nonchalant axelryckning och ilsken blick som om det var en personlig förolämpning. Jag säger inte att det händer ofta, men det händer. En fransk bekant har med skräckblandad förtjusning berättat att det blivande Förenta staterna, USA, efter frihetskriget på 1700-talet erbjöd sig att införa franska som modersmål och nationalspråk. Som ett tack till Frankrike för hjälpen i striderna mot britterna.Varpå den franske överbefälhavaren sade nej, och hos min vän väcker detta fortfarande indignation.

I Bryssel är det precis tvärtom, Brysselborna verkar snarare ta minsta chans till att prata engelska; ”Can I help you Miss, here is the menu…” frågar den unge kyparen på kaféet Maison Dandoy som serverar belgiska våfflor. ”Oui monsieur, merci mais ca marche très bien avec la carte francais” svarar jag. Då ser han lite generad ut. Nu är ju landet tvåspråkigt och Bryssel ”hjärtat” av Europa, så kanske faller sig engelska språket mer naturligt.

I Belgien är serietecknandet är en högt aktad konstform. En sevärdhet är därför serietidningsmuseet på Rue des Sables 20. Det första besökaren ser som kliver in genom dörrarna är en kopia av den röd- och vitrutiga raketen från Månen tur och retur, bredvid står Luky Luke i full galopp och längre bort bakom ett hörn gömmer sig en gigantisk smurf.

Ingången till serietidningsmuseet

Man promenerar genom en värld som inte bara skildrar stora mästares verk; Uderzo & Goscinny (Asterix) Hergé (Tintin) Peyo (Smurfarna och Pellevin) utan också nya tecknare, får lära sig om serietecknandets ursprung och olika konstformer och stilar. Seriefigurer är ofta barnsliga individer med säregna och förstärkta karaktärsdrag, karikatyrer av den mänskliga naturen. Och många sådana figurer kan man hitta i verkliga livet i denna maktens huvudstad.

Efter en underbar men sen vinkväll på min värdinnas balkong, straffas jag dagen efter med en dunderförkylning. Men ett stopp måste jag hinna med; Dinosauriemuseet eller Natural Science museum som det egentligen heter. Halvfebrig och lätt yr går jag genom ett antal rum som är typiskt för liknande museer; vackra fastnålade insekter med glänsande metallfärgade vingar, plastkopior av kroppsdelar och inre organ, konstiga stenar, groteskt uppstoppade djur och så plötsligt…kommer jag in i en jättesal där enorma djur reser sig flera meter ovanför huvudet nästan upp till det höga taket.
Iguanodon.
Denna jätteödla blev bortåt nio meter lång och levde för 155-125 miljoner år sedan. I den dunkelt upplysta men gigantiska montern bildar de en flock, för evigt förstenade i flykt, med huvudena vända åt olika håll. Skuggorna är långa över golvet och deras gestalter avspeglas i glaset. Nu är bara benen kvar men det är ändå mäktigt och det är lätt att föreställa sig hur de såg ut för flera miljoner år sedan när de var varelser av kött och blod som rörde sig på stora grästäckta savanner.

Bakgrunden är lika fascinerande. I slutet av 1800-talet gjordes ett unikt fynd av över 30 välbevarade dinosaurieskelett djupt begravda i jorden. Det var gruvarbetare som 322 meter under marken i belgiska Bernissart påträffade något de först trodde var gammalt trä, men det visade sig vara dinosaurieben från arten Iguanodon. Och totalt hittade man alltså totalt tror hag det var 37 individer. Troligen har de fastnat i lera eller i ett jordskred på en plats som snabbt fylldes med vatten och sedan drunknat.

EU har sitt huvudkontor i Bryssel

Passande nog står dessa uråldriga tungviktare uppställda bara ett stenkast från byggnaden i glas och stål där Europaparlamentet har sitt säte. Där viktiga frågor driftas, politiska beslut fattas och överbetalda EU-kommissionärer, topppolitiker, nyhetshungriga journalister, fotografer, energiska lobbyister, assistenter häckar i en ständigt pågående cirkus. Omkring 25 procent av de drygt 950 000 invånarna i Bryssel arbetar inom EU-administrationen.

Kanske är det maktens korridorer som lockar?

Här finns lika många besynnerliga karaktärer som i den mest energiske serietecknares universum. Men i skuggan av de utdöda dinosaurierna i byggnaden bredvid, känns alltihop lite banalt. Som en särdeles fantasifullt färgsatt seriestripp.

Hergé kunde med andra ord inte gjort det bättre…